I en av birollerna syns Taylor Russell känd från kannibaldramat "Bones and All".
Drama
Titel: Mother, couch
Visas på: Filmstaden
I rollerna: Ewan McGregor, Rhys Ifans, Ellen Burstyn
Regi: Niclas Larsson
Speltid: 99 min
Betyg: 4
På årets filmfestival i Göteborg plockade ”Mother, couch” hem priset för bästa nordiska film, vilket kan tyckas långsökt när handlingen utspelar sig i USA med brittiska och amerikanska skådespelare i rollerna. Men för regin står långfilmsdebuterande svensken Niclas Larsson som skrivit ett manus väldigt fritt efter Jerker Virdborgs roman ”Mamma i soffa”.
På en stor nedläggningsfärdig möbelaffär sätter sig en mamma (Ellen Burstyn) i en soffa och vägrar gå därifrån. De tre vuxna barnen David (Ewan McGregor), Gruffudd (Rhys Ifans) och Linda (Lara Flynn Boyle) har aldrig haft vidare bra kontakt men tvingas nu återförenas för att försöka få deras mor att ta reson.
Ewan McGregor är förkrossande bra som fragil och krisande mammas pojke. Men om vi ska vara ärliga, visst såg vi nyss en historia om en bräcklig och skör medelålders man med en hatkärlek till sin mor? ”Mother, couch” känns som en kortare och mindre extravagant version av Ari Asters ”Beau is afraid” (2023). Där har vi å andra sidan filmens styrka med en skarpare och mer fokuserad berättarstil som sätter tonen direkt. Niclas Larsson har en uppenbar fingertoppskänsla för att skapa en verklighet där allt känns lite skevt. Något så oansenligt som ett avskalat möbelvaruhus förvandlas till ett underland.
Det absurda kommer främst ur den kvicka dialogen som förvirrar lika mycket som den blottlägger med alla sina oavslutade meningar och osagda ord. Pratigt är det men Niclas lyckas skapa något som känns både teatralt och filmiskt på samma gång. Det är länge sedan man såg kommunikationsproblem så skrattretande porträtterat, på bästa möjliga sätt. ”Mother, couch” är definitivt ett bra argument för familjeterapi.
Hjälper till att sätta stämningen är Christopher Bears musik som framhäver det lynchiga i filmen och gör att det mest alldagliga känns olycksbådande.
Lika väl står det tyvärr inte till med manuset som helhet med en atmosfär som är starkare än fundamentet den står på. När surrealismen vrids upp i finalen drunknar nästan filmen. Det är med nöd och näppe Niclas Larsson lyckas ro filmen i hamn. Han gör det men ”Mother, couch” kommer utan tvekan att få varierande omdömen.