Det här borde vara bra. Scott Matthew skriver kompetenta hjärta- och smärtalåtar, kompletta med stråkar och piano. Hans röst låter som om Antony Hegarty skulle skippa vibratot och sjunga Fleet Foxes-covers. Men låtarna framstår bara som långsamma och utdragna och sångrösten som klinisk. Trots ihärdiga koncentrationsförsök blir Matthews femte fullängdare gång på gång bakgrundsmusik i mina öron. Synd på så rara pärlor.
Bästa låt: ”Effigy”