En intressant jämförelse är kanske det Augsburgska kabinettet som Gustav II fick i gåva 1632 och som numera står i Museum Gustavianum. I kabinettet finns närmare 1 000 olika föremål, allt ifrån tavlor och heliga reliker till bordsur och miniatyrkanoner. Man utbildas, underhålls och förundras i lika stor utsträckning.
De föremål som döljer sig bland Bachs variationer är förstås av den musikaliska sorten, men det finns starka liknelser här med verkets sätt att öppna den ena utsmyckade musikaliska ytan efter den andra och visa upp 30 undangömda ”luckor”. Här finns ett helt musikaliskt universum, i fransk, italiensk, och engelsk stil; religiös musik, taffelmusik och populära låtar blandas med allvarliga fugor, skuttande jigger och praktfulla ouvertyrer – komponerade enligt en uttänkt harmonisk plan som leder till att allt upplevs som olika strålar från en och samma källa. Verkets konstruktion är ett under i och för sig.
Få artister förstår denna musik bättre än pianisten Andras Schiff, en av den klassiska musikens allra största stjärnor, som i under mer än 40 år trollbundit åhörare över hela världen. Hans senaste konsert, den enda i Sverige i år, valde han att spela i Uppsala: en riktig triumf för stadens konserthus. Publiken, bland dem många Stockholmare, var knäpptyst från den första stund då Schiff rörde vid pianot inför första hälftens framförande av Bachs ”Italiensk konsert” och ”Fransk ouvertyr” till långt efter andra hälften och Goldberg variationernas sista toner hade ebbat ut.
Det som är kanske mest markant med Schiff är han går så djupt in i sin sak att det knappt finns en sextondelsnot som han inte tänkt igenom från alla utförbara vinklar. Han har dessutom en oklanderlig känsla för struktur – musiken strömmar fram som om det vore naturen själv som hade funnit den åt oss. Utifrån musikens intrikata väv lyckas han hitta flera röda trådar och hjälper därmed publiken förstå verket på samma sätt som han själv gör. Samtidigt får han sitt instrument att låta som en hel orkester – en talang som upplevs särskilt konkret i kontrastparet ”Italiensk konsert” och ”Fransk ouvertyr”. Som om allt detta inte vore nog lyckas han dessutom med bedriften att använda de minsta detaljer – som när, i en repris, han dröjer över en viktig ton under några enstaka millisekunder – för att uttrycka musikens oändliga kraft.
Schiff framförde den tre timmar långa konserten från minnet, och såg för det mesta halvleende ner på sina händer som om de vore självstyrande varelser med ett helt eget liv. Ofta, särskilt under de Goldberg variationerna där tre eller fyra olika röster kombineras eller under de som skrevs för en cembalo med minst två tangentbord, undrade man ändå om det verkligen kunde vara bara två händer som rörde sig över pianot. Gång på gång ställde man sig frågan om Schiffs framförande men framförallt av musiken: hur är detta möjligt?