Roman
Daniel Birnbaum
Schellenbergs ring
Albert Bonniers förlag
"Är det här en bra bok?" Det är en av alla frågor som en bokrecension syftar till att besvara. Men i fallet med på Daniel Birnbaums "Schellenbergs ring" är det bara att slänga alla försök att ge ett svar på frågan i papperskorgen.
Den är inte spännande. Den är inte rolig. Den är kanske inte heller särskilt lärorik. Den är bara fascinerande och förunderlig. En liten – omkring 120 sidor lång – historia om skönhet, nytta och besatthet. Vi kan kanske lägga till att boken är försedd med en närmast upprörande lögnaktig baksidestext som utlovar något slags "Da Vinci-koden".
Allt roligt, spännande och lärorikt i boken befinner sig utanför dess pärmar. Vi läser oss igenom ett sorl av anspelningar och allusioner. Här finns outtalade namn på konstnärer och deras verk. Sveriges förhållande till Nazityskland är centralt.
Kanske kan boken ses som ett inlägg i den eviga debatten om "god arkitektur". Den namnlöse berättaren nämner en arkitekt: "Han har fastnat i nyttan, i de försåtliga snaror som i dag förstör konsten."
Kanske finns här också en anspelning på amatörarkitekten Hitlers föreställning om kriget som estetisk plikt? Att skönheten och renheten vore målet för kriget? Här finns schabloner om nazistisk ockultism och rundyrkan.
Det tar ett par timmar att läsa "Schellenbergs ring". Tankarna som boken väcker dröjer kvar i veckor och månader. Och alltihop är dessutom, som det heter på modern svenska, en true story.