Roman
Sara Stridsberg
Farväl till Panic Beach
Albert Bonniers förlag
I Berzelii park i Stockholm, intill Berns och Dramaten, sitter Nina Stjärne på en bänk. Det är vinter och hon väntar på att hennes pappa Matti ska dö. Matti är alkoholist och har – milt uttryckt – inte varit någon bra pappa. Men det börjar inte med honom. Från Ninas bänk löper en mörk och krånglig historia bakåt genom 1900-talet, om en släkt som har död, alkoholism och sjukdom hängande över sig.
Precis som vanligt hos Stridsberg är ordningen i "Farväl till Panic Beach" inte kronologisk, utan associativ. Romanen utgår från ett par återkommande bilder: Nina i Berzelii park, Matti i Argentina, Ninas syster Eddie som dör, stranden Panic Beach där familjen var på somrarna. Till skillnad från till exempel "Drömfakulteten" (2006) blir det däremot aldrig så uppbrutet att man förlorar fotfästet – strukturen är logisk, om än med många karaktärer.
Romanens bilder hade kunnat bli stiliserade. De är så pass vackra, så pass litterära. Stridsbergs signaturelement är såklart också på plats: vatten, död, alkoholism, familjerelationer, mentalsjukhus. Men där flera av hennes tidigare romaner är litterära fantasier, uppenbar och medveten fiktion, är "Farväl till Panic Beach" något annat. Det är en släktkrönika, med mer nedtonat språk och verkliga, vanliga karaktärer. Samtidigt råder det ingen tvekan om att det är Stridsbergs litterära penna som ligger bakom.
Jag skulle nästan vilja påstå att hon är bättre än någonsin tidigare.