Jag är generellt sett inte någon entusiastisk anhängare av verklighetsutmanande bilder som modelleras fram i program som Photoshop.
Inte för att det är något fel på tekniken i sig, såklart, utan för att risken att förföras av teknikens storvulna möjligheter ofta ställer sig i vägen för bilden på ett besvärande sätt, ungefär som glasets förföriska kvaliteter inte sällan står mellan glaskonstnären och betraktaren som en irriterande klåda.
Därmed inte sagt att det är omöjligt att få till det. Fotografen Cristina Ramos, som just nu visar en liten fanfar av fantastik på galleri 1, är ett bra exempel på en hållning som får ihop storslagna visioner med en viss, nödvändig återhållsamhet.
På en bild promenerar en människa över en snöig åker med solen i ett koppel, på en annan har gestalten sällskap av en grupp djurskelett. På ytterligare en målar en liten figur himlen med en gigantisk pensel. Bäst är kanske individen som med ryggen mot betraktaren går på en snötäckt väg där det bara syns spår från ett djur.
Gesterna är stora, men utförandet sansat vilket gör att vi dras in i de berättelser som bor i bilderna.