Det finns en hel mängd böcker i "Koryféerna". På ytan är den en nyckelroman om Palmemordet, men kärnan i boken är ett grått Sverige där en socialdemokratisk partielit har stelnat i dogmatik och partilojalitet; där hantverk och omsorgsfull matlagning har förvandlats till massproduktion och korv; där äkthet och tradition har förvandlats till rotlöshet och ytligt frasmakeri. Dessutom finns här också en berättelse om en superpatriotisk storsvenskhet, formulerad som "den svenska modellen" – det överlägsna samhällssystem som Sverige försöker marknadsföra som världens frälsning.
Roger Ljung, en medelålders halvlyckad journalist, ska skriva om det ouppklarade mordet på försteminister Stjärne – ett ämne som han aldrig har fördjupat sig i tidigare. Under sin research stöter han på ett namn, Nils Niia, som verkar ha insikter i mordet, och söker upp honom för ett samtal. Det är egentligen hela boken. Niia extemporerar de komplicerade processer som föregick mordet; allt arbete för att sopa undan spåren. Han redogör för alla de sammansvurnas innersta tankar och reaktioner, andras reaktioner, intryck av väder och utsikten från Sveriges ambassad i Aten. Niia är en allvetande berättare.
Lena Andersson har i intervjuer sagt att Palmemordet fascinerar henne, inte så mycket frågan om vem som höll i pistolen, utan mer om hur det kunde ske – och varför. I "Koryféerna" presenterar hon sin teori om mordmotivet: en komplicerad sammansvärjning; en konspiration bland några män i staten; komplett med hemliga möten på exotiska platser.
Konspirationsteorier är oerhört tacksamma i deckare och thrillers: en sanningssökare hittar ett spår som alla andra har förbisett. Hjälten utsätts för allt värre hot, men gnetar vidare. Storyn kan sluta lyckligt: konspiratörerna avslöjas; rättvisan segrar. Eller olyckligt: maktens män vinner; sanningen stryps. Man behöver nog inte utfärda en spoilervarning för att säga att konspiratörerna segrar hos Andersson. Tystnaden ligger kvar över det sövda riket.
Andersson är en av Sveriges mest intressanta och motsträviga skribenter. Hennes språkliga precision är svårslagen, och lika precist letar hon upp Sveriges alla onda tår att trampa på. "Koryféerna" är en bok full av viktiga och intressanta tankar, men formatet som nyckelroman är störande och distraherande – vad är poängen med att kalla Olof Palme för Carl Stjärne, Hans Holmér för Rolf Utterström och så vidare? Man sitter och gissar kring bifigurer – Vem ska Mysan Holm föreställa? Mona Sahlin? Marita Ulvskog?
Udden i boken är riktad mot den svenska socialdemokratins egendomliga idélösa ideologi. En godhet utan hjärta. En pragmatism utan nytta. En lojalitet utan band. En patriotism utan fosterlandskärlek. Det här är ett fascinerande ämne som Andersson har lyckats gömma i en ganska illa komponerad bok.
Det finns en koppling mellan "Koryféerna" och Sjöwall Wahlöös dekalog "Roman om ett brott", som också har udden riktad mot exakt samma välvilliga maktlystnad – och exakt samma avsky mot socialdemokratin som manifestation av folkhemsk tråkighet. Men Sjöwall Wahlöö behärskade genren: deras politiska agitation och Sovjetvurm döljs av skickligt komponerade deckarhistorier. Om Lena Andersson har velat använda deckaren som format för att ta upp en svår fråga så har hon misslyckats. Boken är helt enkelt inte spännande. Men här finns som sagt mycket intressant, noggrant dolt bakom en trist berättelse.