Ingen Bob Hund-spelning utan vägkoner.
Show
Den overkliga sanningen om bob hund
UKK, lördag
Att allas gamla favoritband Bob Hund har ett behov av att återuppfinna sig är ingen nyhet, det har de hållit på med under större delen av karriären. Det är som att de vill göra allting ogjort, för att använda sig utav deras egna dubbeltydighet. Hur mycket som har hänt, eller som publiken verkligen registrerat, är emellertid oklart. En del, och även jag, har varit upptagna med att vara fastkedjade vid originalupplevelsen, ett kärt minne av en oefterhärmlig orkester vars lekfulla utbrott och omöjliga ordkullerbyttor skulle hänga med ända in i evigheten. Varför intressera sig för att de auktionerade bort sina instrument, ombildades som Bergman Rock eller frotterade sig med en operaorkester? När man tryggt kan klänga fast vid den där första gången man såg Thomas Öberg kasta in en mikrofon i en vägkon och hojta.
När de gästar Konserthuset är emellertid alla med på att det är en föreställning, inte en vanlig konsert. Det är lite glest i raderna en bit bak och det är lätt att inbilla sig att stämningen är lite avvaktande. När de väl står på scenen, iförda 1700-talsperuker för att illustrera hur länge de har hållit på, och framför ”Det skulle vara lätt för mig att säga att jag inte hittar hem, men det gör jag, tror jag” för att sedan gå över till att utbyta repliker med en imponerande stelhet – då trillar polletten ned med besked. Medlemmarna kivas om hur bandet egentligen startade, om vad som är ”sanningen” om Bob Hund, och det är tur att de har en publik som är vana vid spex. Tur också att ingen ropade ”omstart”. Kontrasten mellan det elementära manuset och bandets labyrintiskt underfundiga texter är enorm.
Det fungerar med andra ord inte alls till en början. Och själva konceptet, att nysta i bandets motsägelser och att de som konstellation inte borde fungera, men att de ändå hållit på i mer än 30 framgångsrika år, känns stundtals som en bråddjup navel som suger ned publiken i en malström av självförhärligande. Men allt är inte dumt, att de avhandlar det faktum att Öberg drar till sig all uppmärksamhet är nyktert – och därtill visar det genom att drista sig till att köra en låt utan honom – likaså att den ”nye” trummisen (”Jag har varit i med 15 år!”) anslöt en bra bit efter guldåldern. En annan passage, som med visst allvar ska avhandla alkoholism, blir i stället malplacerad och det faktum att låturvalet i stort inte är så insmickrande gör att folk sitter stilla i stumma bänkrader.
Det vänder någonstans efter att Öberg fått publiken att ett par gånger ropa ”aww” till dem, som vore de gulliga hundar, och han säger att ”det här är det bästa med hela föreställningen, allt annat är trams” och man förstår precis. Att de fortsätter med trista ”Musik för folk som inte kan bete sig som folk” är förlåtet genom de yviga kreationer bandet krängt på sig. Kostymarbetet är genomgående fantastiskt.
Kostymeringen är fantastisk i "Den overkliga sanningen om Bob Hund", här Thomas Öberg som molntuss i skelettdress.
Att de sedan klämmer ur sig nya ”Nu har du gått för långt” som extranummer är ytterligare en sval bris innan ”Tralala lilla molntuss” får en ensam herre i mitten av bänkhavet att kasta loss, men lågtrycket består i resten av lokalen trots att de flesta nu får vad de egentligen troligen ville ha: musiken.
Urladdningen kommer allra sist, med den elektriska ”Rocka billigt”, där en febrig Öberg agerar inverterad djurtämjare och piskar upp publikdjuret på tå i en perfekt final. Precis så som de alltid gjort.