I originalmyten fick halvguden Herkules utföra tolv extremt utmanande stordåd för att sona sina egna barns död. Den, rätt centrala delen skulle man kunna hävda, i Herkules liv har finska Hollywoodveteranen Renny Harlin skippat i den här rullen.
I stället blandar regissören friskt bland övriga delar och kryddar med oidipala inslag. Det är ett obegripligt drag och resultatet är så oengagerande att det är svårt att förstå att filmen ens går upp på bio.
I Renny Harlins Herkules-version får vi får se hur det blonda muskelberget blir till (Zeus ande svävar ned till hans mamma drottningens säng och befruktar henne i en av många lökiga scener), när han som vuxen roar den storögda prinsessan Hebe genom att dyka från jättehöga klippor och när han slåss mot en himla massa extremt lättdödade motståndare.
Det skapas inga filmiska stordåd av stoff som detta, det ska gudarna veta. Inte ens när Herkules accepterar att Zeus är hans far och sitt öde (som i slutändan verkar handla om att leva mysigt kärnfamiljsliv med Hebe) och förvandlas till en Jesus-lik He-man tänder det till.
Filmen bara pågår som en irriterande och lågintensiv skiss över hur en svärd- och sandal-rulle ska se ut på pappret. Om pappret är ett gammalt, gulnande ark från slutet av 90-talet, då det kändes hett att till exempel sakta ned filmhastigheten till slow motion i delar av kampscener, vill säga.
Rent visuellt är filmen svartmuskig och stundtals verkar bilderna som hämtade ur barockmålningar. Det är lite coolt men vad hjälper det när alla rollfigurer så platta att de torftiga 3D-effekterna är det enda som sticker ut.
Det kommer ytterligare en film om Herkules i sommar. I den är svenska Rebecca Ferguson med. Nu tycker jag att vi glömmer den här soppan och hoppas på bättre lycka där.