En cirkel, och en mindre cirkel. En hand. En penna. Ett vitt pappersark. Med små hetsiga men säkra rörelser blir cirklarna ett öga. Som suddas ut. Två cirklar. Ett öga. Suddgummi. Och så vidare.
Gunnar Stalands mycket enkla drygt 15 minuter långa loop ”Att teckna är att se” bygger på en essä av den brittiska konstteoretikern John Berger och gör en bokstavlig och lite vitsig presentation av idén om tecknandet som ett sätt att bekräfta det som ögat ser.
Utställningen ”I begynnelsen var strecket”, där Stalands film visas tillsammans med tre av hand typiska, täta landskapsbilder i blyerts, vill söka sig tillbaka mot ett slags nollpunkt där tecknandet, eller linjen, nästan är en förlängning av den tecknandes kropp. Om en bild är kommunikation måste rimligtvis ett streck kunna ersätta ett ord. Och visst har en enkel teckning något nästan primalt över sig.
Åtta av Uppsala konstnärsklubbs medlemmar visar ett par tre svart-vita verk vardera. Den begränsade kulören är ett medvetet val som gör att utställningen känns sammanhållen, trots att teman och uttryck spretar.
Tecknandet är en grund för många bildkonstnärer, men inte för alla. Shaheena Akhalaque visar exempelvis vad som ska vara konstnärens första blyertsteckning, och kompletterar med ett par målade sidendukar, ett medium hon oftare uttrycker sig genom. Men också i den vanligen ganska färgrika sidenmåleriet är det svartvita ett nytt grepp och här är effekten stor.
Jim Frykholm befinner sig nära sin vanliga praktik då han tecknar, och hans tekniskt drivna bilder känns väldigt bekväma i sin nakna form. Ett självporträtt parafraserar den Österrikiska konstnären Rudolf Hausners kända och förvridna narr i ”Narrenhut” och har en rejäl dos av den punkiga underton som Frykholm uppvisar när han är som bäst.
Eva Murande Grantinas täta mörka tusch i hårt stiliserade motiv blir en rejäl kontrast till Kristina Janssons snabba, nästan fragmentariska men karakteristiska skisser av olika djur. Precis som Eva Björkmans ganska återhållsamma och tunna linjer i ett par bilder som föreställer rotvälta och ödesmättade träd mot Eva Hesslows nästan flytande penselteckningar av knotiga grenar på rispapper. Bakgrundsmaterialet eller underlaget blir förstås extra närvarande i den begränsade kulören, vilket blir särskilt tydligt i Kajsa Gustafssons stora ”Innerörat”, som är tecknad på trä.
Utställningens deltagare har själva anmält sig till utställningen, och det är en lycklig slump att allas uttryck skiljer sig från varandra – också spretigheten blir en sammanbindande länk och helheten säger faktiskt något om hur olika det basala strecket kan användas.