För sex år sedan, 2008, utkom den senaste delen i Viveca Lärns populära svit om Saltön. Den lilla fiktiva ön utanför Lysekil har sedan dess blivit föremål för en TV-serie, och Lärn har i två andra böcker, Öster om Heden och Väster om Vinga, utforskat ett nytt persongalleri med centrum i Göteborg. När hon nu återvänder till Saltön väljer Lärn att sammanföra dessa båda världar. Kanske har det varit planerat länge. Och varför inte? Folket på Saltön är i alla fall med på noterna: det behövs nytt blod till bygden. Lösningen är som de ser det fler turister året om, och snart invigs en symbol för förnyelsen i form av ett nybyggt spa. Det kommer att bli ett nav i handlingen och en skådeplats för alla klassiska ingredienser i den typ av folklivsskildring Lärn utvecklat. När den bullrige krögaren ”Kabben”, den frodiga frun Emily och de andra möter en ilandfluten miljonär, en tatuerar-dam på motorcykel och en förvirrad men förälskad gammal änka, uppstår förstås förvecklingar.
Ibland blir det så lustigt att man vill gratulera till att ha uppfunnit en ny generation roller för klassisk fars – i stället för präster och sjuksköterskor har vi nu spavärdinnor och sportiga börsmagnater. Men dels är flera av karaktärerna för sammansatta för att platsa som klyschor, och dels är i stort sett inga sådana än. Istället är de på-pricken-skildringar av beteenden i samtiden, skruvade till komedi. Den milda satiren drabbar också alla, från byfånar till lyxfruar och pengakåta turistchefer.
Ett större problem är att vissa replikskiften är så stolpiga och skissartade. Därtill lider berättelsen av för många upprepningar av exakt hur varje karaktär hänger ihop med resten.
Nåväl, även om jag tror att Lärn i just detta underskattar sina läsare är det tydligt att hon på det hela taget vet vad hon gör. Saltön representerar något många längtar efter: en trygg plats i en föränderlig samtid. En plats där folk ser varandra och samhället existerar främst i sin ursprungliga, lokala betydelse. Där relationen till natur och årstider är viktig och kunskapen går generationer tillbaka. En kontinuitet och gemenskap där även de mest udda existenser får plats. Om längtan efter sådant får många att söka sig till Saltön igen är det inte konstigt. Det är kanske en flykt, men inte långt bort. Bara till en värld som är som vår, med iPads och hälsohets, men med känslan av att allt ordnar sig i slutändan. Ett nutida Bullerbyn som en inre plats och kanske rentav som en möjlighet.