Drama
Titel: Skolan vid världens ände
Visas på: Bio
I rollerna: Sherab Dorji, Ugyen Norbu Lhendup, Kelden Lhamo Gurung
Regi: Pawo Choyning Dorji
Speltid: 109 min
Betyg: 3
Bhutan är ett litet kungadöme som ligger inklämt mellan Indien och Kina i Himalaya. Under hundratals år var bergslandet isolerat från omvärlden men nu för tiden vill kidsen mest bli influerare där också.
Den unge läraren Ugyen är ett barn av sin tid. Han drömmer om att åka till Australien och satsa på sin musik, inte fortsätta med sin pliktfyllda lärartjänst hos staten. Han har dock ett år kvar av ett slags trainee-upplägg. Av en avundsvärt strikt och centralstyrd administration blir han sänd ungefär så långt bort man kan komma. Byn Lunana ligger 4 000 meter över havet och har sporadisk el och en population på 54. Men eftersom alla i Bhutan förtjänar en likvärdig utbildning får Ugyen snällt packa sig i väg.
Gissa om vår hjälte får chansen att omvärdera sina tjuriga åsikter i mötet med gulliga och behövande skolbarn? Och gissa om det dyker upp en jak i klassrummet? (Spoiler: den engelska titeln är "Lunana: A yak in the classroom"). Den bhutanesiska filmindustrin sägs vara inspirerad av sin indiska grannes Bollywood-stil. Den här filmen har snarare kombinerat en klassisk västerländsk berättarmodell med krispig naturalism.
Filmens stora behållning ligger i miljöerna och fotot, Himalaya är onekligen en svårslagen kuliss. I tystnaden som omger bergen och molnkanterna blir också de naturliga ljuden så behagligt förstärkta. Eld som sprakar, jak-mockor som kletas, en krita mot en nymålad svart tavla. Som mumma för nervsystemet.
Turism är en viktig inkomstkälla för lilla Bhutan och det är inte det minsta svårt att föreställa sig den lovsång som chefen för turistministeriet måste ha brustit ut i när den här filmen inte bara, mirakulöst nog, blev nominerad i kategorin bästa internationella film vid Oscarsgalan i vintras. Som jakmjölk på moset är filmen nämligen också en okritisk, gullig saga som utspelas i ett vidunderligt landskap.
Det är mysigt. Men när insatserna borde stegras och rollfigurerna fördjupas, tja då är speltiden nästan slut och dramatiken blir av den sort som visserligen får en chef vid turistministeriet att sova mycket gott om natten men som för en någorlunda erfaren filmpublik känns i tunnaste laget.