Konsert
Anna Ternheim
Parksnäckan, torsdag
Att Anna Ternheim i början på 2000-talet hoppade av arkitektutbildningen på KTH för att i stället satsa på musiken finns det anledning att vara tacksam över. Ända sedan albumdebuten 2004 med "Somebody outside" har hon levererat skiva efter skiva med bitterljuva sånger som det är svårt att inte beröras av.
På scen har hon visat att hennes musik lyfter, oavsett om hon uppträder med ett rockband, enbart en pianoackompanjatör som Martin Hederos, en kammarmusikensemble som tyska Kaiser Quartett eller en hel symfoniorkester.
Årets sommarturné gör hon helt solo, visserligen tillsammans med åtta gitarrer som står prydligt uppradade på scenen. Det är ett format som har sina begränsningar.
Bäst fungerar det i låtar som bygger på hennes snygga fingerplock. Som i inledande ”Better be” eller avslutningsnumret ”I’ll follow you tonight”, hennes kanske allra vackraste sång som hon den här gången levererar på elgitarr.
Däremot låter det inget vidare när hon hanterar gitarren hårdhänt och låter ackorden dundra över Parksnäckan. Låtar som ”Everytime we fall” fungerar betydligt bättre i en traditionell rocksättning.
Några av låtarna gör hon med enbart inspelat komp i högtalarna, som ”This is the one”. Inte heller då blir resultatet hundraprocentigt. Livekänslan försvinner plötsligt.
Förutom att hon vid det här laget har en imponerande samling egna låtar gör Anna Ternheim fortfarande covers. Fast det är verkligen inga plankningar, utan sånger som hon lyckats göra till sina. Backstreet Boys-låten "Show me the meaning of being lonely" och Kents "Kärleken väntar" är glimrande. Men Broder Daniels "Shoreline" då? Jo, den kom till slut – som extranummer – a cappella!
Bowies "China girl" är en annan Ternheimifierad favorit, men den gör hon sällan live numera. Däremot överraskade hon åtminstone mig med att göra Bruce Springsteens "I'm on fire" och Staffans Hellstrands "Lilla fågel blå". Den förra i en utsökt version, den senare i en oerhört slamrig och larmig variant.
Spelglädjen gick inte att ta miste på. Det här var första konserten inför publik på mycket länge. Nu väntar ytterligare ett 20-tal konserter innan det är dags för finalen i höstmörkret på Mosebacketerrassen i Stockholm.
– Skönt att man har ett jobb igen, konstaterade en leende Anna Ternheim i den fortfarande soliga julikvällen.