Konsert
Mikael Wiehe
UKK, torsdag 26 maj
"Den sista turnén" är rubriken på de över 70 spelningar som står på schemat innan Mikael Wiehe är färdig med sitt långsamma farväl. Den vetskapen skapar en sorts vemod och en känsla att det nog blir en speciell kväll redan när Wiehe och hans blott två musiker, gitarristen Anders Pettersson och Christer Karlsson på klaviatur, kommer in på scenen till publikens varma applåder.
76-åringen Wiehe rör sig en smula stelt och tar med viss möda plats på barstolen mitt på scenen. Annars är han sig lik – de runda glasögonen, den prydliga mustaschen, frisyren han alltid haft, de långsamma mellansnacken med Mycket. Tydlig. Diktion.
Alla låtar kommenteras och sätts in i sammanhang, ibland helt nya. Innan han gör den 40 år gamla "Flickan och kråkan" kommer en utläggning som utgår från myten om Kassandra, hon som fick gåvan att kunna se in i framtiden men drabbades av en förbannelse som gjorde att ingen trodde på henne.
– Jag är rädd att Greta Thunberg drabbats av samma förbannelse, säger Wiehe och börjar sjunga om flickan som med fladdrande lockar springer genom skogen med en skadskjuten fågel i famn.
Det är i sådana stunder Mikael Wiehe är som allra bäst, när han blir personlig, politisk och existentiell i en och samma låt. Den två timmar långa kvällen i det välfyllda konserthuset rymmer många sådana exempel: klassiker som "Titanic" och "Cheops pyramid", nya låtar som "Den siste mohikanen" och "På livets hav" med flera.
Hoola Bandoola-klassikern "Vem kan man lita på?" tillägnas försvarsminister Peter Hultqvist, mannen som på ett halvår gjorde en 180-graders svängning i Natofrågan. Att säkerhetsläget ändrats radikalt är ett argument som förmodligen inte biter på Wiehe.
Fast mannen med hjärtat långt till vänster medgav en smula oväntat att han nyligen börjat inse att hans kärlek till Kuba skulle kunna kallas blind, på samma sätt som många amerikaner eller israeler älskar sina länder trots uppenbara brister.
Låter det som en tung och mastig kväll? Det var det faktiskt inte. Wiehe har humor och ordets gåva, skratten blir många och känslorna starka. När han berättar om vännen Björn Afzelius och gör den finstämda sången till honom, "Den jag kunde va", snörvlas det i bänkraderna.
Och när kvällen är över har Mikael Wiehe presenterat ett gediget bokslut. Med medvetet röda siffror på sista raden.