Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson (Robert Gustafsson) återförenas med sina kumpaner för en sista kupp.
Komedi
Titel: Jönssonligan kommer tillbaka
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Robert Gustafsson, Anders Jansson, Jonas Karlsson
Regi: Eddie Åhgren
Speltid: 95 min
Betyg: 3
Så var det dags igen. Robert Gustafsson leder det tredje försöket att återuppliva Jönssonligan i rollen som Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson. Regissören Eddie Åhgren har varit tydlig med att man vill tillbaka till filmseriens rötter och själ. Det märks. Gustafssons Sickan ramlar in i filmen likt Gösta Ekmans original i den klassiska scenen på Ikea i "Jönssonligan dyker upp igen" (1986). Det refereras till det stulna datachipet, man har så klart satt dit en klocka på Stockholms stadshus och karaktärerna känns som uppdaterade versioner av originalen. Doris (Jennie Silvferhjelm) bor kvar i sitt gårdshus. Allt till tonerna av Ragnar Grippes originalmusik.
Jag har tidigare varit negativ till försöken att återskapa Jönssonligan. Den senaste filmen ("Se upp för Jönssonligan" från 2020) är förmodligen den sämsta svenska filmen någonsin. Så förväntningarna är inte direkt skyhöga. Eddie Åhgren och manusförfattaren Per Gavatin har dock gjort läxan. Rollsättningen är riktigt bra och om det är någon som kan göra Sickan så är det väl ändå Robert Gustafsson. Geniet, som planerar att pensionera sig, återvänder till Stockholm och sina kumpaner för en sista kupp. På Naturhistoriska riksmuseet (egentligen Universitetshuset i Uppsala) ska ligan stjäla ett dinosaurieskelett och sälja till Wall-Enberg (vem annars?). Samtidigt är polisen Rigmor Gren ligan på spåren. Polisens roll i filmen är dock det sämsta med den. Otroligt oseriöst och larvigt.
Mycket känns som sagt igen. Sickans så kallade förklädnader, Vanhedens snack och så klart en plan, tajmad och klar in i minsta detalj. Filmen lockar till en hel del skratt och tar flera oväntade vändningar som lär hålla publiken på spänn fram till slutet.
Det här är den bästa rebooten av Jönssonligan hittills, vilket inte säger mycket med tanke på tidigare försök. Men jag tycker ändå att filmen har någonting, den är inte alls dum. Jag tror till och med att fler Jönssonligan-nördar som jag kommer att tycka om den. Men. Faktum kvarstår. För mig är det inte Jönssonligan utan Gösta Ekman, Ulf Brunnberg och Björn Gustafsson.
"Du ska inte underskatta betydelsen av att få ett stort antal människor att skratta tillsammans i en biosalong", sa Gösta Ekman en gång. Det kan man göra under nya Jönssonligan. Jag ser filmen som en värdig hyllning. Finns behovet av fler Jönssonligan-filmer? Knappast.