Små krukor med basilika pryder borden.
När den första Paesano Italiano-krogen slog upp portarna under brinnande pandemi i april 2020 var tajmingen förstås olycklig. Men inget ont som inte har något gott med sig, ryktet om de napolitanska pizzorna spred sig, om uttrycket tillåts, snabbt. Sällan har en restaurang som öppnat i Sala backe varit så omtalad. Nu fyra år senare har man ett rejält ställe i city också. Lokalen kanske inte är överdrivet mysig, utan snarare okomplicerad och rak, ungefär som det italienska köket ska vara.
På menyn står inte oväntat pizzorna i fokus. Därtill gott om antipasti, primi piatti, huvudrätter och dessert.
Att starta med en burratina är inte så dumt. Den ultrakrämiga mozzarellan sällskapar med två sorters tomater i basilikaolja, varav de ena är karamelliserade, vilket ger en trevlig variation till en mycket enkel, men god rätt. Emellertid borde den inte kosta 165 kronor.
För den som inte vill klämma en hel pizza som huvudmål kan ta sig an Montanara fritta. Ett litet skrovmål för två personer (175 kr) i form av två rejäla bullar friterad pizzadeg. Den ena täckt med en ganska ljuvlig tomatsås och riven parmesan, den andra med några skivor mortadella och stracciatella (den mozzarellalika osten alltså, inte gelaton eller soppan). Degen känns förföriskt lätt, men patrullen vill utfärda en varning: det är lätt att föräta sig.
Tagliatelle agli scampi är hygglig och spagetti all’amatricaiana rena fröjden.
Primi-menyn erbjuder en handfull pastarätter, som allt som oftast serveras al dente. Spagetti all’amatricaiana (235 kr) är hur som helst en fröjd med en lagom chilispetsad sås på san marzano-tomater och knaprig pancetta toppat med burrata. För den som är på mildare humör är Tagliatelle agli scampi (245 kr) ett hyggligt val, med spänstiga fräscha räkor och zucchini i en snäll, gräddig vitvinssås.
Flaggskeppet då? Nyhetens behag kring napolitanska pizzor kanske har lagt sig en smula, men det förtar sannerligen inte upplevelsen av att få in en härligt tufft gräddad skapelse där degen är samtidigt lätt och luftig och skönt seg. Brödaromen gifter sig fint med de syrliga tomaterna och den milda osten (fior di latte). Det finns 17 olika varianter. Patrullen uppskattar en enkel Prosciutto di Parma (195 kr) som även har rucola och parmesanflagor utströsslade. Mer äventyrliga sorter med kul inslag som friarielli (kallas ibland vild blomkål) och nduja (fläskkorv i bredbar form) finns.
Burratina, dyr men inte dum, och en torskrygg som tyvärr dras ned av tillbehören.
Det är lätt att förstå att pizzorna är huvudnumret. Om inte annat om man provar en av huvudrätterna, torskryggen (schiena merluzzo). Fisken är bra tillagad, men tillbehören känns som plockade från en helt annan rätt. Till exempel får man friterad potatis tillsammans med en oannonserad ajvar-sås på tallriken. Därtill spenat och valnötter. Allt blir en röra. Det känns mer som en strandkafé-rätt än en 320-kronorshistoria.
Pannacotta och tiramisu slinker ned utan möda.
Den korta dolcemenyn är egentligen överflödig. Du är sannolikt inte längre hungrig när du nått så långt. Men det är ju lite av en dödssynd att inte ta in en tiramisu (95 kr) om möjligheten finns. Paesanos variant är dessbättre också av det lättare slaget och slinker ner utan möda. Detsamma kan sägas om Panacotta bianca (75 kr), vars milda sötma bryts av en syrlig bärkompott.
Paesano Italiano är en trevlig italienare, trots att den delvis hotellkrogsaktiga interiören känns lite opersonlig. Servicen är däremot hjärtlig och tillmötesgående. Menyn rymmer mycket, men det är ingen vild gissning att pizzorna går överlägset mest. Och patrullen har inget att invända mot det.