Niko Röhlcke, Anders Hernestam, Magnus Carlson, Anders Kappellin, Sara Edin och Ola Nyström kunde blicka ut över ett utsålt Katalin på tisdagskvällen.
Konsert
Weeping Willows
Katalin, tisdag
En julkonsert med Weeping Willows på en klubbscen är inte detsamma som en julskiva med samma grupp. Tack och lov skulle man kunna tillägga. Studioversionerna av låtarna känns ofta överproducerade och onödigt svulstiga med fläskiga bjällror och stråkarrangemang. Magnus Carlsons i och för sig fantastiska röst dominerar fullständigt, medan gruppens övriga medlemmar reduceras till statister, vars huvuduppgift blir att kratta manegen för frontfiguren. Eller så här års kanske det snarare handlar om att preparera pisten så att maestron kan få göra sina eleganta telemarkssvängar i splendid isolation.
På en klubbscen låter Weeping Willows annorlunda. Det är betydligt mindre polerat tack vare frånvaron av stråkar och bjällerklang. Skicklige gitarristen Ola Nyström får härja ganska fritt. Violinisten Sara Edin, den enda inplockade musikern (förutom basisten Anders Kappellin som alltid finns med när WW turnerar), hörs i så gott som alla låtar, inte minst "Blue and Alone" (signaturen till SVT:s "Pistvakt").
Trivselfaktorn är hög från första stund. Magnus Carlson sköter i vanlig ordning snacket och är totalt avslappnad i umgänget med publiken.
Samtidigt kan man reflektera en stund över fenomenet med svenska band som uteslutande sjunger på engelska men i mellansnacken övergår till modersmålet. Som när Magnus Carlson introducerar "Let go" med en liten monolog om saknaden efter sina bortgångna föräldrar. På något sätt byggs en barriär upp när han inte fullföljer och sjunger på svenska.
På repertoaren i sig finns inget att anmärka. Kvällens 90 minuter långa konsert på ett utsålt Katalin blir en uppvisning av ett band med en urstark låtkatalog. Hälften jullåtar, hälften vanliga låtar lyder receptet.
Niko Röhlcke på klaviatur, och ibland gitarr, hör tillsammans med trummisen Anders Hernestam till Weeping Willows stöttepelare.
Förmågan att välja lämpliga covers imponerar också. Den nedtonade versionen av Shane MacGowans "Christmas Lullaby" sitter som en smäck och utvecklar sig till kvällens stora allsång. Ännu en variant på Ron Sexsmiths "Maybe this Christmas" känns i och för sig inte helt omistlig, men låten passar onekligen bandet och fungerar utmärkt som konsertens första nummer.
Magnus Carlson bjöd också publiken på en skön epilog efter sista extranumret när han tog ton tillsammans med Elvis Presley i "If I Can Dream" som strömmade ur högtalarna efter konserten.