I en låt som "Svårt att förlåta" (cover på Seinabo Seys "Hard times" och ännu en av alla "Så mycket bättre"-bangers) visar han att den gitarrbaserade rocklunken även kan vara funkig.
Konsert
Simon Superti
Katalin
Torsdag 14 november
Betyg: 3
Exakt på utsatt tid kör han igång, svettig och yvig redan från start. Simon Superti älskar helt uppenbart att vara tillbaka i uppväxtens Uppsala.
Katalin är så gott som fyllt. På kort tid har han gjort stort intryck genom sitt succéartade deltagande i TV4:s "Så mycket bättre" där Simon Superti gått genom rutan med sin närhet till både tårar och skratt. I programmet har hans musikalitet och textförfattande fått spelrum, förstärkt av samma på gränsen till övertända energi som han bjuder på här i kväll.
Han öppnar med titelspåret från senaste albumet. Låten "Hemlisar" berättar om karaktärer som "Lena", "Kalle", "Abbe" och "Eva" men det som kanske låter som balkonggänget på Kanarieholmarna -93 är i själva verket slangord för droger ("Lena" är till exempel tramadol) och vapen ("Kalle" är Kalasjnikov).
Likt låtens hemlisar döljer sig under Simon Supertis fryntliga uppenbarelse och nya musik – med allt större influenser från folkrock och svensk visa – ständigt ett mörker med underliggande teman som missbruk, kriminalitet och psykisk ohälsa.
Så har han också en bakgrund i svensk hiphop, där sådan socialrealism är mer regel än undantag, inte minst inom den gangsterrap som han tycks göra sitt bästa för att distansera sig ifrån.
På Katalin blir många av låtarna ännu mer röjigt rockiga än på hans album eller i tv-programmet, vilket inte alltid är av godo. I vissa låtar, som "Blod, svett och tårar", slår det över i bröliga allsångsrefränger och stompiga takter som för tankarna till Nordman och Ronjas rövargäng. Och den skramliga upptemporökaren "Svartskallepunk" blir ärligt talat jobbig.
Uppsalareferenserna duggar tätt. Låten ”Stockholm” får heta "Uppsala" i kväll och han talar om sina första gig på ungdomsscenen Grand. "Allt börjar på Grand, hur många här har spelat där?" frågar han och många i publiken räcker upp handen.
Redan innan Simon Superti kör "Joel Hjälte", tillägnad en saknad barndomsvän, brister rösten och han måste ta en paus.
Simon Superti briljerar när han skruvar ner tempot med "Demoner", om att tampas med missbrukstendenser, och visar öppet sin sorg i "Joel Hjälte", tillägnad barndomsvännen som glidit iväg. Sedan gör Superti sin version av Petters "Längesen" och riktar den till sin mamma och pappa och resten av familjen Superti, som finns på plats i publiken.
Det är fint men mellansnacken är tyvärr svåra att uppfatta och får därför ingen vidare respons. Han pratar snabbt och för nära micken. Kanske är det en barnsjukdom, "det här är min fjärde solospelning", säger han.
Låttexterna hörs i alla fall och tur är det. När han gör "Samma saga", om olycklig kärlek som gick om intet, känns höstkylan i Uppsalakvällen avlägsen. ”Krama varandra! Fan vad fina ni är”, utbrister han.
Kvällens kanske största jubel utbryter när Simon Superti plockar fram palestinasjalen.
I den lite udda "Så mycket bättre"-låten "Vi ska klara av det", en cover på Povel Ramel (!) lyckas han också frammana allsång, där textens hurtiga kollektivism tänder en gnista av hopp i många trötta och glansiga ögon.
Som producent har Simon Superti skapat suveräna beats till några av landets största rappare, som Z.E., Jaffar, Adel, ODZ och Dani M. Jag saknar hiphopen i kväll. De rötterna hade gärna fått synas mer, kanske i form av några låtar från debutalbumet "Prodotto", där han fortfarande rappade.
Till sist är det ändå svårt att klaga. I avslutande låten som jag tror heter "Bella notte" och är osläppt, en sjövild låt om kokain, skapar Simon Superti kort sagt eufori, en frenetisk balkanstämning med gitarrdueller, armkroksdans och klackarna i taket innan ruset ebbar ut och lokalen sakta töms.