Konsert
Amason
Katalin
15 december
När Amanda Bergman blev tillfrågad om hon ville spela på Nobelmiddagen tackade hon nej. ”Jag tycker om att vara hemma”, angavs som anledning när en journalist frågade varför. På Katalin denna kväll är såväl hon som övriga i bandet betydligt mer spelsugna.
Men den lite aviga inställningen tycks genomsyra gruppens hela konstnärskap.
En monoton loop har ligger som ett milt tinnitus en bra stund och när Amanda Bergman väl börjar sjunga insvept i ett dovt blått ljus är det oklart om det hela har satt igång. Så stegras intensiteten, musikerna ansluter sig en efter en och skapar tillsammans sin repetitiva, dansanta och mörka musikorganism, med inspiration hämtad från såväl det syntiga 80-talet som det ironiska 90-talet, från den progressiva rocken och den klassiska soulen.
Amason brukar beskrivas som en supergrupp, från början ett sidoprojekt för medlemmarna som alla är med i andra indieprojekt. Snart tio år senare, innefattande bland annat tre fullängdsalbum, en drös Grammisar och husbandskap i "På spåret", är läget ett annat.
I kväll visar de likväl att varje enskild musiker är lika viktig som helheten. Som sångerska har Amanda Bergman förstås den mest framträdande rollen, och hon är också en av Sveriges bästa popröster. På scenen rör hon sig som ett med musiken, i sin egen värld, och trots hostningar mellan låtarna levererar hon utan tvekan. Gustav Ejstes, orgel och sång, bidrar starkt med sina karaktäristiska melodier och truliga svenska texter. Ett av kvällens bästa nummer är den glimrande ”Fanns det förut finns det nu”, från senaste albumet och styrkebeskedet Galaxy II. Nämnas ska också Nils Törnqvists trumspel: hårt och distinkt men ändå fantasifullt.
När jag lyssnat på Amasons album kommer jag på mig med att imponeras, men kanske inte alltid beröras. Det är som att det finns en distans, en slöja mellan dem och mig. Ibland infinner sig den känslan även live, och vissa låtar blir helt enkelt för bortvända.
Men så kommer stunderna när den där slöjan rivs av, och vi får kliva rakt in i Amason-bubblan. Tjusiga ”Oscillating love” – tänk soundtracket till en remake av "Breakfast club" – melodiösa ”Flygplatsen” och kvällens höjdpunkt ”Duvan” som är ett extrakt av det bästa hos gruppen: klubbig drömsk pop med intrikata melodier och hypnotisk framåtrörelse. Då är det fler än jag som uppskattar att Amason valde att inte stanna hemma denna kväll.