Drama
Titel: Händelser vid vatten
Visas på: SVT1 och SVT Play
I rollerna: Asta Kamma August, Rolf Lassgård, Pernilla August
Regi: Mikael Marcimain
Antal avsnitt: 6
Betyg: 3
Så blev den till sist tv-serie – Kerstin Ekmans roman "Händelser vid vatten" från 1993, som de senaste 30 åren har kallats den bästa svenska deckaren någonsin. Mikael Marcimain ("Lasermannen", "Gentlemen" och senast mästerliga "Jakten på en mördare") är känd för sina detaljrika "åh-en-sådan-där-servis-hade-min-mamma" nedslag i svenskt 1970- och 90-tal, och "Händelser vid vatten" är inget undantag. Här finns till och med blinkningar till äldre tiders tv-serier i form av resuméer med stillbilder och berättarröst.
Det är midsommarafton 1973 i och omkring den jämtländska byn Svartvattnet. En bedragen distriktsläkare och traktens nye konstapel ska ut och fiska. En ung stockholmska är med sin lilla dotter i släptåg på väg till sin pojkvän och ett kollektiv. En misshandlad pojke med en brunnsål i en hink plockas upp av en mystisk kvinna i en flådig bil. Och två utländska turister mördas bestialiskt.
Inte många svenska deckare börjar som "Händelser vid vatten". Fast egentligen börjar alltihop i den mer genreriktiga ramberättelsen som utspelas hösten 1991. Den en gång unga stockholmskan är nu en medelålders jämtlänning som plötslig försvinner från sitt hus.
Mikael Marcimain har som ingen annan skapat en mörk sagobild av slitna svenska storstäders 1970-tal, och sällan har Skånes sockerbetsåkrar och pilevallar framstått så spöklika och ruvande på dunkla hemligheter som i "Jakten på en mördare", men de jämtländska skogarna och älvarna rår han inte på. Miljöerna vill inte foga sig efter hans vilja. Stämningarna vägrar att infinna sig. Marcimain lyckas desto bättre med karaktärerna, inte minst tack vare en nästan perfekt – om än lite tråkig – rollsättning. Och när mordens skugga börjar växa och påverka, och tempot saktar ned, utvecklas "Händelser vid vatten" till en tv-serie att prata om vid kaffemaskinen.
Men det som kvarstår av Kerstin Ekmans roman är blott berättelsen, det som gjorde den till litteratur och konst är borta. Fast det är inte regissören ensam som bär skulden. Kardinalfelet ligger i Karin Arrhenius och Maren Louise Käehnes halvdana manus, som snubblar fram likt en berusad stadsbo på en rotrik skogsstig en midsommarnatt, och som inte en enda gång får tittaren att fråga sig vem som är mördaren.