Älskad julkalender lever vidare som långfilm

Visuellt är "Kronprinsen som försvann" ett detaljrikt och vackert sagoäventyr. Men handlingen riskerar att drunkna i klichéer.

Kronprinsen (Xavier Canca-Englund) är tillbaka i en sagolik med klichétung långfilm.

Kronprinsen (Xavier Canca-Englund) är tillbaka i en sagolik med klichétung långfilm.

Foto: Kristof Galgoczi Nemeth

Recension2025-02-06 10:58
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Familj/Fantasy

Titel: Kronprinsen och tyrannens återkomst
Visas på: Filmstaden Lux, NF Bio Gränby
I rollerna: Xavier Canca-Englund, Maria Lundqvist, Suzanne Reuter
Regi: Tord Danielsson
Speltid: 88 min
Betyg: 3

Ondskan i form av en maktlysten farmor drar in i ett sagogotiskt slott, mitt under en vigsel mellan änkedrottningen (Dilan Gwyn) och narren (Arvin Kananian). Suzanne Reuter, ny i detta julkalendergäng från 2022, glänser i rollen som farmodern med diaboliskt vass replikföring.

I sagomiljön med 1700-talsstuk fortsätter kronprinsen (Xavier Canca-Englund) att dra på sig enklare kläder och söker sig utanför slottsmuren, till folket. Men han drömmer om att få bli kung och när hans farmor erbjuder honom just det – låt vara som hennes marionett – börjar han vackla i sina lojaliteter. Hans gamla vänner Hilda (Kerstin Linden) och hennes farmor värdshusvärden Nanni (Maria Lundqvist) tar upp kampen mot det onda styret.

Julkalendern "Kronprinsen som försvann" har kallats en "Game of thrones" för barn. I denna uppföljande biofilm blir släktskapet än tydligare vad gäller maktkamp och dubbelnaturer. Men manusets repliker är platta. Klichéerna är många om vänskap, syskonkiv och vad hjältemod egentligen är. Ständigt smäktande stråkar i ljudspåret gör övertydligt att det handlar om dramatik och stora känslor.

Ambitionen att fördjupa och komplicera en saga och dess figurer är dock sympatisk. Miljöerna är suggestivt vackra och detaljrika. Visuellt är det ändå en sagovärld att förlora sig i, för både liten och stor.