"Hantering av odöda" hakar på finsmakarskräck-tåget och frossar i ett poetiskt bildspråk och långa händelselösa transportsträckor.
Drama/Skräck
Titel: Hanteringen av odöda
Visas på: Fyrisbiografen, Spegeln
I rollerna: Renate Reinsve, Anders Danielsen Lie, Bahar Pars
Regi: Thea Hvistendahl
Speltid: 97 min
Betyg: 3
I en tid när Tiktok får koncentrationsförmågan i våra hjärnor att ruttna kan det verka lågpannat att klaga på ett "för långsamt tempo" i en film. Rätt typ av seghet kan i bästa fall fördjupa filmens drömvärld. Ett berömt exempel är de långa in- och ut-zoomningarna i "Barry Lyndon" (1975) som fick tiden att gå lika långsamt som på 1750-talet.
"Hanteringen av odöda" är som det brukar kallas "slow burning", en trend inom finsmakarskräcken. Det kan vara bra att känna till innan man bänkar sig. Handlingen kretsar kring tre familjer under en sommar i Oslo, med en mörk och sorgsen atmosfär tonsatt av allvarliga stråkar där folk röker, går i trappor och tvättar i närmast dialoglösa scener. Sedan händer något övernaturligt som påverkar elnätet. Billarm börjar tuta, lampor blinka. Ett slags inverterat strömavbrott som också gör att nyss avlidna vaknar till liv som vandrande hjärndöda lik.
"Hanteringen av odöda" är baserad på John Ajvide Lindqvists egensinniga andra roman från 2005. För regin står norska långfilmsdebutanten Thea Hvistendahl som hakar på "art house horror"-tåget med ett poetiskt bildspråk och långa händelselösa transportsträckor. Tyvärr lyfter det inte till samma höjder som filmatiseringen av vampyrromanen "Låt den rätte komma in" från 2008.
Eftersom zombierna inte är farliga (åtminstone till en början) blir filmens fokus de anhörigas sorg, och deras försök att acceptera döden och även sin egen dödlighet. En pappa och hans unga son besöker exempelvis den nyss avlidna och återupplivade mamman på sjukhuset tillsammans med en kanin. Mötet slutar hjärtskärande.
Renate Reinsve ("Världens värsta människa") spelar en av huvudrollerna i den norska filmatiseringen av John Ajvide Lindqvists roman.
Thea Hvistendahl lyckas förvalta romanens tematik på ett tragiskt och gripande sätt med hjälp av duktiga skådespelare. Ibland saknas ändå tillräcklig med nerv för att motivera den rätt frustrerande händelselösheten. Många scener känns liksom utdragna "för konstens skull". Speltiden hade kunnat kapas ordentligt, inte minst den trögflytande inledningen. Hvistendahl – som tidigare har gjort kortfilmen "Satans barn" om djävulsbesatta småflickor – har en begåvning för stämningar. Men här blir det ibland nästan för uppgivet. Med det sagt ska det i framtiden bli intressant att se vad hon kan göra med ett mer mardrömslikt material.