”Entourage” är en fascinerande spinoff till den populära HBO-serien med samma namn. Den är så sexistisk att den får Charlie Sheen att framstå som en genusteoretiker på Södertörns högskola. Och den är så materialistiskt glorifierande att den – tja, får Charlie Sheen att framstå som en munk i karmelitorden. Allting signalerar satir. Fast det är inte satir. Ibland framskymtar en viss pliktskyldig distans, men den kommer aldrig i närheten av att störa festen.
Filmen är dessutom, kanske ännu mer förvånande, helt befriad från didaktik. Man hittar inte ens en sådan där hjärtevarm sensmoral i slutet, som annars brukar vara standard i den här typen av mer aggressivt publikfriande Hollywoodkomedier (särskilt de som till en början verkar cyniska). Allting utmynnar i samma filosofiska slutsats som satt klistrad över inledningsscenen med dess lyxyacht och dansande, halvnakna, ordlösa kvinnor: livet är att ligga med så många man kan och bli så rik att man kan vältra sig i vulgära grejer.
David Cronenbergs dystopiskt satiriska ”Maps to the stars” från tidigare i år var en av de mest skrämmande Hollywood-skildringar jag sett. Men ”Entourages” hyllning är värre. I den här glitterversionen av mardrömsfabriken finns det absolut ingen att tycka om. På grund av den fullkomligt statiska personteckningen framstår inte ens Vincent Chase (Adrian Grenier) och hans homosociala grabbgäng som någonting annat än fullständiga idioter, hur mysiga de än är mot varandra.
Handlingen? Filmen tar vid där serien slutade 2011. Vince har precis skilt sig och lägger nu den frigjorda energin på stjärnskådiskarriären: Nästa storfilm ska han inte bara spela med i, utan också regissera. Budgeten spricker snart, och Texasmiljardären Larsen McCredle (Billy Bob Thornton), som står för kosingen, skickar upp sitt stolpskott till son för att se de hittills färdiga scenerna och avgöra om det är värt att skjuta till några extra pengar.
Alla kritiker lär väl såga "Entourage", som egentligen är ett senkommet, utdraget och uppfläkt avsnitt av serien. Man har inget val, om man inte vill kokettera. Jag fogar mig till skaran. Men med en brasklapp: det finns trots allt ett visst underhållningsvärde mitt i alltsammans, just på grund av det fullkomligt meningslösa innehållet, sexismen, materialismen och frånvaron av satir.
Den här filmen är så ogarderat dum och smaklös att den blir – ja, fascinerande. Och faktiskt rätt oförutsägbar.