Vi ska ta dem med stooorm, utropar Sandra, Trond, Leo och Vilja gång på gång likt ett hockeylag på väg ut på rinken. Ja, eller snarare ut i våra tv-skärmar som årets julkalender i SVT.
Dessvärre är ”Storm på Lugna gatan” inte någon himlastormande upplevelse. Den lämnar knappt ens en krusning på hjärnans julkalenderkontor. Och det trots att här fanns alla förutsättningar.
På Lugna gatan bäddas det upp med hög potentiell julmysfaktor, drivor av snö som lyser vit på taken, en pittoresk småstad à la Sigtuna och en helknasig familj som flyttar ut på landet.
Lägg därtill ingredienser av ett lågmält varulvsmysterium samt en riktigt långdragen julkampstävling och så ett antal erfarna skådespelare.
Ja, det borde lackats succé på paketet men allt är inte ett smörgåsbord, som pappa Storm uttrycker det. Framför allt inte när kocken, dvs regissören, inte riktigt lyckats locka fram de rätta kryddorna ur Lina Åström, Adrian Boberg, Erik McAllisters och Uppsalabördiga Marja Nybergs manus.
Men som man ropar får man svar. Bucht har nischat in sig på det komiska facket, visserligen med varierande resultat men med succén "Bonusfamiljen" i bagaget hade jag väntat mig mycket mer, även om hon är novis på barnproduktioner. För det är framför allt här det brister, i tilltalet. I själva barnperspektivet.
Buchts driver upp uttrycket till ett farsartat överspel och ett hysteriskt flamsande som om där inte fanns någon tilltro till barnens egen slutledningsförmåga.
Till och med favoriten Olof Wretlings Papphammarfigur blir för mycket med sin spräckta bakdel och foten i ett julpaket. Det blir mest pinsamt med alla heltossiga vuxna som agerar förvuxna barn.
De blir helt enkelt karikatyrer, ni vet de där klassiska: den rika frun som gör allt för att få sin vilja igenom med sin förvirrade make och lika kuvade och mobbade son, tekniknörden kontra den höggravida blomsterprydda yogisen, den förnumstiga storebrodern med sin lillgamla syster och så mamman som kopierar sin mamma osv.
Lyckligtvis finns ljusglimtar som Henrik Johanssons mera lågmälda komiska uttryck (en skådespelare jag hoppas få se mer av framöver), roliga tidsmarkörer som vår generations ändlösa skärmtjat och retrofäbless, Leos vloggande som den röda tråden och en hastig glimt av friidrottaren Carolina Klüft som löpande tomte.
Men någon stooorm, det blir det dessvärre aldrig.