TV
Mirakel
SVT
Manus: Peter Arrhenius, Sara Young och Fredrik Agetoft
Regi: Calle Åstrand
Medverkande: Sarah Rhodin, Bibi Lenhoff, Emanuel Kielin, m.fl.
Konstgjorda svarta hål och tidsresor har alltid fascinerat och är ett välanvänt tema i såväl filmer som tv-serier och böcker. Så även i julkalendrar. I årets ”Mirakel” får vi följa Mira och Rakel = Mirakel, som inte bara byter tid utan också kroppar med varandra. Och det med hundra års mellanrum från dagsdato till 1920, och tillbaka igen. För naturligtvis räcker det inte med bara en tidsresa eftersom det visar sig vara vanskligt att leka med tidens gång.
Allt börjar med två geniala och samtidigt rätt virriga forskare som efter åratal lyckats öppna ett tidshål. Dessvärre, i sin iver att fira succén, välter de ett vinglas över apparaturen och katastrofen är ett faktum. Men hålet är inte borta, som de först tror, utan uppenbarar sig istället på ortens förfallna HVB-hem där föräldralösa Mira och vännen Galad placerats. I samma hus som rikemansdottern Rakel tidigare bott, fast då i en pampig herrgård.
Kontrasterna mellan tiderna och sätten att vara är svårt för flickorna att hantera och är också mycket av tjusningen och drivkraften kring berättelsen. Och även om man till en början kanske tror att det är den föräldralösa Mira som drar det längsta strået genom att hamna i en familj, som dessutom är välbärgad, så är det ändå Rakel, som efter den första chocken inför den teknikfyllda framtiden, ändå finner sig bäst till rätta. Inte minst när hon slipper det regelstyrda livet av att vara en fin flicka.
Men det är inte nog. Också flickornas varma vänskap med den lille arbetarpojken Sören spelar stor roll i berättelsen, liksom en släktfejd som går som en röd tråd genom generationer och tidsepoker och som slutligen hotar att meja ner hemmet och därmed förbindelsen mellan tiderna.
Det finns en del tänkvärt i författarnas manus i form av klimat-, klass- och könsfrågor och sådant som berör vårt personligt ansvar inför framtiden. Men dessvärre blir det i Calle Åstrands regi mest en ljummen kompott, där intrigen inte blir särskilt nervkittlande eller ens rolig, trots den digra listan av komiker i rollerna.
Men hav förtröstan. Julkänslan, som är en ytterst viktig komponent i julkalendrar, finns här. Och det i alla dess former, från det traditionsenliga till bjärta rosa granar.