Nio år och 200 intervjuer tog det för Claes Britton att samla material till sin digra biografi över Pontus Hultén (1924–2006). Möttes gjorde de under två intensiva dagar i Stockholm 1996. Som grundare och chef för Moderna Museet gjorde Hultén på 1960-talet lilla Stockholm till världens hetaste konststad, innan han blev ledande namn på den internationella museiscenen där han bland annat skapade avdelningen för modern konst vid Centre Pompidou i Paris. "Pontus Hultén – Den moderna konstens anförare" heter boken.
Hur är det möjligt, att en man som det stormat så kring, vars betydelse är så oomtvistlig och som dog så nyss som för 17 år sedan, är bortsvept ur svenskarnas minne? Britton låter svaret skymta samtidigt som han serverar Hulténs liv och gärning. Hultén blev osynlig delvis för att han tegs ihjäl av sina efterföljare vid Moderna Museet och inte ens nämns i museets 50-årsbok. Tystnaden kan också ha lägrat sig kring honom för att han väckte avundsjuka och ilska eftersom han stal idéer, aldrig gav credit och brände relationer som inte längre tjänade honom. Dyr blev han hur som helst för sina uppdragsgivare, när han oavsett priset genomdrev lån av mästerverk till sina unika utställningar.
Britton presenterar också den så kallades Brillo-skandalen, som handlade om boxarna som Andy Warhol blev världskänd för. Ett år efter Hulténs död avslöjade Expressen att denne gjort sig en bra hacka på Brillo-boxar han låtit tillverka i Malmö 1990 och försett med äkthetsintyg på att de ingått i en Warhol-utställning på Moderna Museet 1968. En skamfläck, säger belackarna. Hulténs sätt att häckla konsthandlare och andra som gjort svindlande geschäft av konsten, säger vännerna.
Hur som helst förvandlade Pontus Hultén med den franske konstnären Marcel Duchamp som ledstjärna konsten från en angelägenhet för invigda till att väcka gemene mans nyfikenhet. Det blev vallfärd till Moderna Museet och hans larmande, glädjefyllda utställningar med avantgardet. Vid utställningen "Hon – en katedral" var det nästan tivoli. Publiken togs in på museet genom skötet på en jättekvinna just beredd att föda. Undra på att fransk press förfärat kallade Hultén för "Den svenske pornografen".
Hultén gjorde dessutom museet tillgängligt genom sena öppettider och barnverksamhet. Och han byggde upp en osannolik samling i Stockholm, bland annat genom att få regeringen att satsa fem miljoner, i dagens penningvärde ungefär 55 miljoner. Mot slutet av sitt liv donerade han sin egen konstsamling till museet. Där ingick också tvivelaktiga Brillo-boxar. Falska eller inte blev de med tiden dragplåster. Även Hulténs utställningskataloger har bildat skola och hans så kallade Ping Pong-utställningar mellan Paris och New York, Berlin och Moskva fick enormt inflytande både för konst och för samhällsutveckling.
Claes Britton skriver om hur den unge Hultén i Paris hittade verk av den då bortglömde Duchamp, lyfte upp denne i ljuset och fick se hur han detroniserade Picasso som den som mer än någon annan kom att påverka 1900-talskonsten. Britton nämner Hultén vid sidan av August Strindberg, Ingmar Bergman och Astrid Lindgren som de svenskar som har satt tydligast globalt avtryck. Få se om Brittons bok gör för Hultén vad denne gjorde för Duchamp, det vill säga återger honom hans plats i konsthistorien.