Essä
Sofi Oksanen
I samma flod
Över. Camilla Frostell
Albert Bonniers förlag
Äntligen, tänker jag, när jag får Sofi Oksanens bok i händerna. Äntligen en bok som systematiskt går igenom kriget mot Ukraina ur ett postkolonialt och feministiskt perspektiv. Oksanen gör det svårt att bortse från att Ryssland är en imperialistisk kolonialmakt; de folk och stater som har lagts under Moskvas kontroll har kontrollerats genom sexualiserat våld mot kvinnor. Detta är sant i dag i Ukraina, det var sant i Estland och det var sant på 1600-talet, när Ryssland expanderade i Sibirien och Centralasien.
Boken är skriven med hetta och engagemang och exempel ur Sofi Oksanens egen familjehistoria. Men intrycket av boken dras ned av ett par viktiga faktorer. Den utgör i ganska liten utsträckning en analys av rysk politik ur ett postkolonialt och feministiskt perspektiv. Det mesta är en ytlig historisk bakgrund till rysk imperialism. Vidare verkar hon nästan systematiskt ha undvikit att använda ryska feminister och postkoloniala debattörer, som Daria Serenko och Jelena Kostiutjenko (båda finns på svenska) som källor. Hon lyfter fram västs naivitet gentemot Ryssland, men håller tyst om det faktum att väljare i Östeuropa inte verkar ha några problem med att rösta på Putinvänliga partier och politiker.
Sofi Oksanens perspektiv på den ryska aggressionen är nödvändigt och viktigt. Men hon håller inte vad hon lovar: som källa till kunskap om feministisk analys av Putins krig mot kvinnorna är boken svag.