Recension
Rymden
Uppsala Konsert och Kongress
Fredag 30 oktober
Det är fortfarande med en blandning av högtid och mild förvåning man går på konsert nu för tiden. Undertecknad är självklart privilegierad som har gjort det några gånger. Jag var hela tiden beredd på att denna med Rymden skulle bli inställd. Trummisen Magnus Öström vittande från scenen flera gånger om den lycka han kände att över att få möta en publik, om än starkt begränsad. Det mesta annat hade ju ställts in. Dock skulle de åka till Tyskland dagen efter, en aning förvånande, men vittnar om det internationella genomslag gruppen har.
Rymden är något av en jazzens supergrupp. Två medlemmar från E.S.T. med en av Norges stoltheter. Basisten Dan Berglund, slagverkaren Magnus Öström och klaviaturisten Bugge Wesseltoft har alla varit med om att ta jazzen minst ett steg framåt under sina karriärer. Trion har visat på sina två hittills gjorda album, ”Reflections and Odysseys” och pinfärska ”Space Sailors”, att de har en fin kemi tillsammans.
Det märktes också direkt när de startade sitt framträdande i den glest möblerade D-salen i Konserthuset där Uppsala Jazzclub arrangerar Jazzhörnan. Konserten livestreamades och trion kan även höras nyinspelade på SR Play.
Rymden valde denna kväll att spela hela det nya albumet rätt igenom. Den startade alltså med ”The life and death of Hugo Drax”. Gruppen har en stor bredd i musicerandet och lyckades att på bara tre personer få fram mängder med klanger och influenser. Alla tre, även Öström, har en mängd pedaler och attiraljer att göra ljud på så klangvärlden blev rik. Rytmerna kunde bli frenetiskt furiösa med vilt spelande Öström och Dan Berglund är nog den enda kontrabasist som kan göra vilken hårdrockare som helst avundsjuk vissa stunder. Wesseltoft bjöd på lekfullhet på sina retroklaviaturer.
Men de kan utan vidare lätt gå över till det ”enkla” i bara piano, kontrabas och trummor i en vacker och melodiös ballad. Extranumret ”Homegrown” (från förra albumet) visar det alldeles tydligt.
Rymden bjöd på en suggestiv, spännande och mycket välspelad konsert. Trion visar vad jazzen kan var idag när man inte låter sig hindras av konstlade genregränser och låter spelglädjen sprudla. Det krävs förstås fantastiska musiker för att få det att bli så här bra. En större och tätare publik hade nog också fått stämningen ännu högre, men det är bara att drömma om just nu.