Grådvärgarna är läskigare i nyversionen av "Ronja Rövardotter", men vildvittrorna (se bilden) är tamare och rumpnissarna är plankade rakt av från Tage Danielssons film.
Fantasy/Drama
Titel: Ronja Rövardotter
Visas på: Netflix
I rollerna: Kerstin Linden, Christopher Wagelin, Krista Kosonen
Regi: Lisa James Larsson
Antal avsnitt: 6
Betyg: 1
Börje Ahlstedt, Lena Nyman, Per Oscarsson och Allan Edwall – när "Ronja Rövardotter" 1984 blev film radade tidens skådisgrädda upp sig. Deras tolkningar av mansbebisen Mattis med hjärtat på utsidan, den lika riviga som smeksamma Lovis, den kaxige Borka och den vise skojaren Skalle-Per är filmhistoria.
Ändå är en nytolkning på inga sätt dömd att misslyckas. Men den "Ronja Rövardotter" som nu har premiär på Netflix (efter att krisande Viaplay fick sälja sin färdiga produktion) är ingen nytolkning – den är en rövdålig förfalskning som borde ha kastats till Mattisskogens oknytt som fått slita den i stycken.
De välkända scenerna från Tage Danielssons film – Ronjas födelse, hoppen över Helvetesgapet, rövarnas snöbad och så vidare – plagieras fräckt och skyndsamt. I vissa fall är till och med kameravinklar och klipp helt identiska. Och de kända replikerna är så själlöst sagda att skådespelarna framstår som dubbade. Tankarna går till en halvdan teaterversion en gråmulen dag på Astrid Lindgrens värld.
Att man skyndar igenom grundhistorien – rivaliteten mellan rövarhövdingarna, Ronjas upptäckande av världen och hennes förbjudna vänskap med Birk – kan tyckas märkligt. Särskilt med tanke på att den ska räcka till tolv avsnitt á 45 minuter (ytterligare sex avsnitt släpps senare i år). Förklaringen är att historien marginaliseras till förmån för en lika meningslös som krystad utvidgning av Mattisskogens universum där Vera Vitali och Pernilla August med flera lajvar poänglösa bybor som plågas av rövarbanden. Det är svårt att fatta att bolaget som förvaltar Astrid Lindgrens verk har godkänt den här fantasilösa vidarediktning
Nytolkningen av "Ronja Rövardotter" är ingen nytolkning – den är en dålig förfalskning. Astrid Lindgrens älskade "Romeo och Julia"-berättelse har blivit en usel tv-serie.
Man hade åtminstone kunnat hoppas att Ronja 2.0 skulle bjuda på maffiga specialeffekter och snygga kostymer – men kvaliteten är pinsamt låg. Grådvärgarna är läskigare, det ska erkännas, men vildvittrorna är tamare i sina genomdigitaliserade gestalter och rumpnissarna är plankade rakt av. I jämförelse med originalet är den trolska Mattisskogens lika råa som sublima vildhet fullständigt bortblåst.
Men egentligen behövs ingen jämförelse. Även på egen hand är "Ronja Rövardotter" ett flagrant fiasko.