Om man ska ansluta till Philip Roths fascination för konserverandet av djur skulle man kunna påstå att han i sitt författarskap skurit skinnet av Amerika, och fyllt det med tillräckligt många livsöden för att bevara landet i någorlunda naturtroget skick. Kanske anser han, i likhet med sitt alter ego Nathan Zuckerman, att kriteriet på en skicklig författare är densamma som för en djurkonservator: att skapa en illusion av liv. Men den illusion av USA som framträder i Roths samlade verk är en bild som landet själv knappast är speciellt förtjust i. Roths Amerika är fyllt av skam, rädsla och snedvriden moralism, ett land som mer än någonting annat lever på myten om sig självt.
31 romaner – den första 1959 och den avslutande 2010 – hann Philip Roth med innan han beslutade sig för att lägga pennan åt sidan. Ur den imponerande produktionen har nu Bonnier lyft fyra romaner som brukar betraktas som Roths allra främsta: ”Amerikansk pastoral”, ”Gift med en kommunist” och ”Skamfläcken”, som tillsammans utgör Zuckerman-trilogin, samt den fristående ”Konspirationen mot Amerika”. Det är en 1504 sidor lång samling vars berättelser sträcker sig från andra världskriget till millennieskiftet, från Roosevelt till Bill Clinton, och hinner med att beröra de mest omvälvande händelserna däremellan.
Varje epok har sin egen tragiske hjälte. Här har vi den reslige Ira Ringold, mer känd under artistnamnet Iron Rinn: dikesgrävaren som upptäcker kommunismen, inleder en karriär som radioskådespelare och ägnar sitt vuxna liv åt att försöka övertyga omvärlden om kapitalismens rovdrift. Hans äktenskap med skådespelaren Eve Frame är den första katastrofen i ”Gift med en kommunist”. Den andra är McCarthy-regeringens jakt på människor med kommunistiska intressen. Det är en berättelse om idealism och förföljelse, men också en påminnelse om att USA en gång i tiden faktiskt haft en livaktig socialistisk fackföreningsrörelse – i vår tid på upptining i Occupy- och Black lives matter-rörelserna, samt Bernie Sanders kampanj.
Med ”Amerikansk pastoral” skapade Roth sin mest minnesvärda figur, den strålande judiske atleten Seymour ”Swede” Levov. ”Swede”, kallad så för sina nordiska drag, får tänkas symbolisera det amerikanska kärnfamiljsidealet: i skolan idoliseras han för sitt utseende och för sin begåvning, som vuxen tar han över sin fars blomstrande handskfabrik och startar en prydlig familj. Så kommer Vietnamkriget och hans dotter Merry fångas upp av den radikaliserade antikrigsrörelsen. När hon inte längre får lämna Newark för att resa till New York spränger hon samhällets posthall med ett dödsoffer som följd, och lämnar de tröstlösa föräldrarna i ett fem år långt sökande.
De tre Zuckerman-romanerna utgör en trilogi om skadlig moralism i det amerikanska samhället, en kritik som får sin tydligaste röst i universitetsprofessorn Coleman Silk i ”Skamfläcken”. Romanen utspelar sig i slutet av 90-talet, i en tid då olika slags grupprättigheter får utökat utrymme inom akademien. Det leder indirekt, får vi anta, till Silks uppsägning efter att han anklagas för att ha uttryckt sig rasistiskt mot två elever – en vink om var författaren står i relation till den typen av kränkningar.
Utgivningen av de fyra romanerna är kongenial, inte minst för att effekterna av många av de problem de berör – krigen, klassmotsättningarna, förflyttningen av arbetaryrken till mindre kostsamma marknader – får konsekvenser i vår tid. Den här hösten, när landet genomlider den mest makabra presidentvalskampanjen någonsin, blir inte minst ”Konspirationen mot Amerika” påfallande aktuell. Romanen återger hur en populistisk och rasistisk etablissemangsmotståndare – med fäbless för en viss diktator på andra sidan havet – vinner landets presidentval. Det rör sig den här gången inte om Donald Trump, utan om flygarlegenden Charles A. Lindbergh. Den historiske Lindbergh agiterade mot judar och hade politiska ambitioner, även om han aldrig kom så långt att han besegrade Roosevelt i något val. I Roths kontrafaktiska lek är det dock just vad som sker, trots att ingen, inte minst de judiska amerikanerna kring familjen Roths hem i Newark, kan föreställa sig det. ”Många av ledarna inom det republikanska partiet rapporterades vara förtvivlade över sin kandidats envisa vägran att låta någon annan än han själv bestämma strategin för hans kampanj”, heter det när Lindbergh flyger omkring i landet och piskar upp massorna. Låter det bekant?
Mycket kan sägas om Roths återkommande stereotyper. Inte bara de emotionellt laddade och kontrollerande kvinnorna förblir varandra lika: det gäller även männen, som delar drag av moralisk rättrådighet och fysisk styrka. Somliga har läst det som ett drag av hat eller missunnsamhet från författarens sida, men jag misstänker att schablonerna helt enkelt visat sig fungera i förhållande till varandra och därför återkommer i så många av Roths romaner. Deras likartade relationer är effekten av sedvänja eller medveten upprepning.
Det som i högre grad färgar läsningen är den brist som Roth delar med många av sina landsmän, en slags fetischism i sökandet efter den stora amerikanska romanen som tar sig uttryck i det överdrivet storvulna och en oförmåga att se bortom det egna. Roths gestalter får i egenskap av sin judiskhet och sin nationstillhörighet bära väldiga anspråk. Det gör dem emellanåt begränsade, och påminner om liknande gestalter hos Jonathan Franzén, Richard Ford eller Paul Auster. Begåvade författare, men vars skildringar av den ensamme mannens kamp mot överheten i hög grad liknar och överlappar varandra. Jag kan inte låta bli att undra – vad hade skett om Roth oftare lyft blicken från Newark?
Den kvardröjande känslan när jag lagt den här samlingen ifrån mig är dock – förutom vördnad inför själva romanbygget – att USA har lämnat sin storhet bakom sig. Den amerikanska drömmen har mindre giltighet i dag än för sextio år sedan, ett faktum som blir extra tydligt sett genom Roths filter. Amerika kommer nog aldrig att bli great igen, inte i Iron Rinns, Seymour Levovs eller Coleman Silks ögon. Men för alla andra – de människor som geografiskt eller mentalt befinner sig utanför USA:s gränser – är det nog en välsignelse.