Dubbla Grammisvinnaren Seinabo Sey krånglade till det för sig när hon tog sig an ett utsålt konserthus med en entusiastisk publik. Hon och bandet trasslade ofta in sig i lite väl utdragna och överarbetade versioner av Seinabos egentligen raka och drivande låtar.
Resultatet blev att tempot ofta sjönk och att det bara då och då tände till och blev så bra som det borde bli med en sångerska av Seinabo Seys kaliber. Plus att hon ägnade sig för mycket åt att waila och sjunga i falsett. Synd, eftersom Seinabo Seys mäktiga röst fungerar absolut bäst i de lägre partierna.
Även om konserten alltså knappast kan kallas helgjuten fanns förstås mycket att imponeras av. Bara en sådan sak som hurt hon möter publiken. Seinabo Sey har ett okonstlat sätt och uppträder egentligen inte som den stjärna hon faktiskt är. Hon verkar genuint lycklig på scenen och ser närmast blyg och förvånad ut när hon upptäcker gensvaret från publiken. Några inrepeterade monologer mellan låtarna hörs inte.
Hon nämnde också i ett av lediga mellansnacken att hon inför den här turnén ville vara lite snällare mot sig själv och inte förbereda sig så minutiöst som inför den omtalade Globenkonserten hösten 2018. Då var hon rejält uppstressad och ville ha kontroll över minsta detalj. Den här gången ska hon slappna av mer, lovade hon. En sympatisk inställning.
Men hennes absolut främsta tillgång är förstås den – åtminstone i Sverige – oöverträffade rösten. Hon har en fantastisk förmåga att skapa tryck i sångerna utan att det egentligen låter som hon tar i.
När hon avstod från wailande och falsettsång och tillsammans med bandet och körduon i stället levererade raka och okomplicerade versioner av låtar som "Never get used to", "Younger" och "Good in you", då blev resultatet lysande.
Vid introt till genombrottslåten "Younger" reste sig publiken som på ett givet tecken, och UKK förvandlades till ett diskotek.
Symptomatiskt för konserten var dock att Seinabo Sey inte valde att surfa vidare på den adrenalinkicken utan sänkte tempot med ännu en utdragen ballad som nästa nummer.
Publiken bjöds också på några långt ifrån omistliga covers, som "Don't let me be understood" (hit med bland andra Nina Simone) och Bob Marleys "Is this love?". De låtarna förstärkte intrycket av att det här var en ganska spretig konsert. Inte riktigt så helgjuten som Seinabo Seys potential gav en anledning att hoppas på.