En del artister behöver ingen närmare presentation. Så är det med Zara Larsson. I dag vet om inte alla så de flesta i Sverige vem hon är. Tillsammans med artister som Adam Tensta och Timbuktu visar hon nämligen att politiska ställningstagande går att kombinera med en framgångsrik musikkarriär. Faktum är att i Zara Larssons fall så har det förstnämnda tagit mer medialt utrymme i anspråk än hennes musikgärningar. Detta är dock inget som märks när hon kliver på scenen på Konserthuset under söndagskvällen. Där står musiken i fokus – på gott och ont.
Den slutsålda konserten har lockat en överväldigande ung publik där medelåldern dras upp av medföljande föräldrar. När Zara Larsson gör entré möts hon av ett öronbedövande jubel och sen sätter det igång. Låtlistan körs igenom med en rasande takt och med endast ett släppt album hinns de flesta av de utgivna låtarna med. Avstampet görs i "Bad boys" och sedan rullar hitsen in och förbi: "Rooftop", "Never gonna die", "Weak heart" och givetvis både "Lush life" och "Uncover".
Ljudmässigt finns det ingenting att anmärka på. Inte någonting. Det i sig är makalöst när vi talar om en artist som ännu inte fyllt 18 år. Sånginsatsen i snygga "Weak heart" är en som få vokalister skulle klara av och Zara Larssons röst tvekar aldrig. Faktum är att det är en av de bättre, om inte den bästa, liverösten jag någonsin hört. Och hon levererar den med en sällan skådad självsäkerhet och rutin. Bandet gör sitt och mer till, som i "Carry you home", som får en klädsam folk-inramning med dominerande bastrumma och akustisk gitarr. Med detta sagt...
Visuellt är det ett magplask. Konserten är den enda inomhusspelning som Zara Larsson gör i sommar (förutom ett kommande klubbgig i Örebro). Antingen har man inte hunnit med att anpassa scenshowen till Konserthusets mindre scen eller så har man trott att samma koncept fungerar såväl utomhus som inne. Det gör det alltså inte.
Larssons golvutrymme på scenen har gjorts på tok för litet med bandet upphöjt runt omkring. Ljuset – som ganska störande hoppar mellan att markera scenen och publikhavet och dessutom lämnar hela salen upplyst alldeles för långa stunder – gör den ännu mindre. När det dessutom ska få plats två bakgrundsdansare (som för övrigt tycks mima sig igenom flera låtar) så lämnas man med en smak av just det som Zara Larsson ska ha jobbat sig bort ifrån: talangjakt.
Det visuella är en del, förvisso en viktig sådan, men fortfarande bara en del. Men här finns heller inget mellansnack av substans, ingenting som får oss att lära känna artisten. Absolut, detta gäller även för många andra sångare aktiva just nu men när vi vet att Zara Larsson är så bjussig med sig själv i andra sammanhang så känns det... tomt. Och rätt snopet. Den uppspelta publikens besvikelse efter det uteblivna extranumret känns talande i sammanhanget.
Söndagens konsert ägdes av Rösten Zara Larsson och det med den äran – där finns inte en kotte som kan slå henne på fingrarna. Men Scenpersonlighetens och Superstjärnans liveshow uteblev. Och jag kan för mitt liv inte förstå varför.