Hos en författare som kan se tillbaka på ett långt, sparsmakat och flera gånger prisbelönt livsverk vill vi gärna urskilja en röd tråd som löper genom författarskapet. I varje fall om ”vi” är litteraturvetenskapligt indoktrinerade. Men hur passar Sigrid Combüchen in i detta sätt att läsa och tänka?
Böcker om kända diktare är en litteraturart hon prövat vid flera tillfällen, med sinsemellan så olika huvudpersoner som aristokraten, rebellen, kvinnotjusaren och poeten Lord Byron och den provinsiellt förankrade romanförfattaren Knut Hamsun. Mellan dem har vi en bok om Parsifal, hjälten i ett medeltida riddarepos som också ligger till grund för en opera av Richard Wagner. Till denna udda trio sällar sig nu en kvinna av tvivelaktigt rykte både som person och författare. Ida Bäckmann heter hon och levde åren 1867 till 1950.
Känd är hon främst som vän och förtrogen först till Gustaf Fröding och sedan till Selma Lagerlöf, och hennes relation till dem har tidigare behandlats av flera forskare. Vad har då Combüchen att tillägga som motiverar en bok på flera hundra sidor? Mindre det än att dra ifrån och punktera antaganden och påståenden hos föregångarna som inte går att belägga i de omfattande primärkällor som hon tagit del av: stora brevsamlingar och nedtecknade uttalanden av samtida.
Hur kom då Combüchen på idén att ägna flera år åt en person som av sin samtid ”blev moraliskt förkastad, intellektuellt hånad och socialt omöjlig”, som var ”ful” och rödhårig med manhaftiga manér? Redan hettan i dessa anklagelser kan verka lockande. Här har vi en person om inte passar in i sin tid och miljö: var ligger felet, hos henne eller i tiden och miljön? Det är svåra frågor och Combüchen är medveten om att alla svar måste bli osäkra.
Först något om de objektivt givna yttre dragen i Bäckmanns liv. Combüchen sammanfattar dem på några få sidor sist i boken. Här några klipp: Pappa målarmästare i Åmål där Ida växte upp. Studentexamen i Stockholm. 22 år gammal träffar hon Fröding för första gången. Året därpå skolföreståndare i Säffle. Några år senare romandebut. Därefter en lång period som tidningskorrespondent och reporter i Ryssland, Afrika och Sydamerika. Under besöken hemma i Sverige odlar hon kontakten med Fröding och besöker honom flitigt när han hamnat på Uppsala hospital – tills Frödings syster Cecilia svartsjukt sätter stopp. Efter Frödings död inleder hon bekantskap med Selma Lagerlöf och möter motstånd från Selmas kvinnliga vänner. På 30-talet ger hon ut tre romaner om flickan Rödpecka. De sista decennierna av sitt liv bebor hon och sköter ensam en gård på landet i trakten av Örebro.
Combüchen gör inget försök att foga samman dessa brottstycken till en sammanhängande berättelse, och förklaringen är inte oförmåga utan principiella överväganden av stor litteraturvetenskaplig räckvidd. Så här skriver hon: ”Det är i sättet att röra sig som fact och fiction visar sig vara olika. I traditionell fiktion händer saker i varandras följd, utvecklingen är konsekvent. I verkligheten kan allt verka lamt och styrt av icke-beslut.”
Det vanliga sättet att skriva författarbiografier har romanfiktionen som modell. Combüchen vill pröva en annan, med resultat att hennes bok om Ida Bäckmann ofta är lika rörig som livet självt. Den får ses som ett berättartekniskt experiment. Men på sin slingriga väg har den mycket intressant att säga även om den kulturella miljö Bäckmann verkade i, och om erkända litterära storheters moraliska svagheter.