Förlagens marknadsföringskampanjer tycks inte sällan gå ut på att försöka genomföra ett förvånansvärt välfungerande förvandlingsnummer. Man skulle kunna beskriva trolleritricket ungefär såhär: Om du tillräckligt högt och med övertygelse hävdar att en bok är ”en sensation” eller ”ett genialt mästerverk” så kommer det, oavsett bokens egentliga kvalitet, att bli det. Hajpen har blivit viktigare än litteraturen. Innan vi hunnit läsa en rad av Elena Ferrante vet vi redan att det är viktig och högkvalitativ litteratur. Marknadsföringen har ersatt kritiken.
Därför är det kanske viktigare än någonsin att kritiken, som ofrånkomligen alltid kommer vara en del av hela marknadsföringsmaskineriet, försöker bibehålla ett slags välbehövlig likgiltighet och inte dras med i den snöbollseffekt av tomma lovord som ofta omger den bok som för tillfället försöker säljas.
Den nigerianskamerikanske debutanten Chigozie Obiomas roman ”Fiskarmännen” befinner sig mitt inne i en sådan snöbollseffekt. När Obioma nu kommer i svensk översättning talar pressmaterialet mycket riktigt om denna ”sensationella” debutant som ”en självklar arvtagare till Chinua Achebe”. På innerfliken radas press- och författarcitaten upp: ”formidabel”, ”genial”, ”raffinerad” och ”en afrikansk Cormac McCarthy”. Givetvis finns det också några fina priser och nomineringar att skylta med. Maskineriet ångar med andra ord på med full kraft.
Låt mig därför vara den nyktre och (medges gärna) lite tråkige kritikern som slänger grus i det väloljade maskineriet. För jag har svårt att se det storartat sensationella i denna debut. ”Fiskarmännen” är utan tvekan en bra roman. Men varken mer eller mindre än så. Det rör sig om en ganska ordinärt men på många sätt skickligt skriven uppväxtskildring, där det unika består av en sällsam berättelse i en sällan gestaltad miljö.
”Fiskarmännen” utspelar sig i Nigeria på 1990-talet och handlar om en familj där några bröder, med berättaren Benjamin i centrum, slits isär efter att stadens galning lagt en spådom, eller kanske snarare förbannelse, över dem. Som fond finns hela tiden det turbulenta 90-talets Nigeria. Ett land kämpandes på den våldsamma gränsen till demokrati, där motsättningarna mellan etniska grupper fortfarande starkt lever kvar, människor lika mycket präglade av kristendom som av gammal folktro och där en faders högsta dröm för barnen är att de ska kunna flytta därifrån och få en ”västerländsk utbildning”.
Mest av allt är dock ”Fiskarmännen” en stundtals riktigt rörande och inte sällan djupt tragisk berättelse om en familj. I synnerhet handlar det om syskonskapets starka band. Obioma har en förmåga att visa hur starkt och samtidigt fint flätade dessa band är. Han gör det på ett sätt som ibland för mina tankar till systrarna i den vackra turkiska filmen ”Mustang”. Men är ”Fiskarmännen” en sensation, en genial debut, ett mästerverk? Nej. Är Obioma ett underbarn, nästa Chinua Achebe, en afrikansk Cormac McCarthy? Absolut inte. Men om vi låter bli att sätta etiketter på den begåvade unge mannen och istället låter honom odla författarskapet ifred, kan han med tiden alldeles säkert komma att bli något mycket värdefullare än en sensation. Han kan rent av bli en gedigen och riktigt hygglig författare.