En cirkel slöts på torsdagskvällen när Uppsalafödda violasten Ellen Nisbeth uppträdde tillsammans med Uppsala Kammarorkester på Konserthuset. I år fick hon Musikens hus vänners stipendium och gjorde nu sin Uppsaladebut, samma kväll som Musikens hus vänner firade 25 år.
Kvällen vigdes åt fyra romantiker, med mycket olika karaktär. Kammarorkestern spelade två verk utan solist, och öppnade med Fanny Mendelssohns ”Uvertyr”. Historien om Felix Mendehlssons äldre syster som, på grund av sitt kön, inte fick framträda som den begåvade kompositör hon var är minst sagt sorglig. Hon komponerade ändå en mängd verk för framför allt solosång och piano men bara ett enda orkesterstycke, denna ouvertyr. Ett melodiöst och mjukt verk som orkestern spelade med fin dynamik. En större utmaning fick både orkester och lyssnare i Anton Bruckners ”Symfoni nr. 2 i c-moll”, som likt en annalkande storm ökade i intensitet till ett brakande crescendo.
Mest spännande var ändå unga violasten Ellen Nisbeths medverkan. Tyske Max Bruchs ” Romanze för viola och orkester i F-dur, op.85 ” hörs på tok för sällan, vilket tema! Nisbeth spelade med otrolig känsla och nerv, och förde en dialog med orkestern med växande dramatik. Det andra soliststycket, Niccoló Paganinis ”La Campanella ”, har även arrangerats för piano av Franz Liszt och sägs vara otroligt svårt då högerhanden måste göra språng på över två oktaver, under 16-delstoner. Detsamma torde gälla violan som gör stora rörelser både fysiskt och klangmässigt. Ellen Nisbeth klarade det galant med starkt stöd av orkestern. Hon är redan en av våra främsta violasolister, och har en spännande karriär framför sig.