Till den karismatiske Brage Weindels klinik Tusenskönan kommer människor som, av olika orsaker, bestämt sig för att begå de assisterade självmord som har kunnat förverkligas efter suicidreformens genomförande. Här kan man framleva sina sista dagar i högönsklig välmåga, med utsökt mat och obegränsade mängder alkohol, omgiven av välutbildad personal. Om man kan betala, givetvis.
Tusenskönan ägs av Weindel och hans båda exfruar Marianne och Francoise, och den kvalitet den erbjuder kan alls inte jämföras med de sunkiga kommunala inrättningar där kreti och pleti tas av daga på löpande band under de mest deprimerande omständigheter.
Berättarjaget June har betalat för att bli premiumkund och för att efter sex veckors lyxliv på kliniken ta emot dödsdrycken ur självaste Brage Weindels – hennes idol, för övrigt – hand. Premiumklass har hon förresten alltid hållit; vältrimmad, välklädd och botoxad. Saker som enligt June är varje kvinnas plikt.
Jag undrar om jag någonsin har läst en roman om en så osympatisk kvinna som June – och uppskattat den så mycket. Hon är stenhård, iskall och cynisk, antidemokrat, antifeminist ("Jag är kvinnan som hatar kvinnor"), rasist, hon hatar hela samhället, i synnerhet miljöpartister och "pk-fascisterna som ständigt går på om alla människors lika värde". Hon är kort sagt en förfärlig människa. Det enda hon inte hatar är sin egen idealbild av den svenske mannen – han som sitter bredbent och tar vad han vill ha utan mjäkiga frågor.
Samtidigt är denna gräsliga kvinna oerhört verbal med sitt minst sagt mustiga språk, som ofta brister ut i formliga ordfontäner och fantasifulla bilder. "De arma gråtkvigorna" kallar hon till exempel de unga kvinnor som protesterar utanför kliniken när en intagen inte fått dö på utsatt tid. Och likaväl som vedervärdig är June dråplig, en parodisk satir på en höger-om-höger-överklasskvinna som sparkar nedåt och lismar uppåt.
June har faktiskt också, även om ingen vet om det, en svag punkt i sitt inre, ett envist och smärtsamt minne som i någon mån… inte gör henne mindre hemsk som karaktär, men en aning mera mänsklig: ett missfall för länge sedan. Visserligen hade hon hur som helst tänkt göra abort. Men ändå.
På Tusenskönan finns också Alida, tjugotre år gammal, genom hela sitt unga liv söndertrasad av misshandel och övergrepp, landets genom tiderna yngsta suicidpatient. Hennes bästa och enda vänner är den underbart skildrade terapihunden Ida, och den snälle men vankelmodige kandidaten Uffe som egentligen inte vet om han verkligen vill dö eller ej.
Klinikchefen själv har det heller inte så lätt, minsann, omgiven av kvinnorna från två misslyckade äktenskap, och påpassad av tabloidpressen som han är. Till tröst har han dock numera pojkvännen Jan, prästen med den synnerligen rika kroppsbehåringen.
Martina Montelius har ett spänstigt språk och en medryckande kåserande men samtidigt frän berättarstil. I sin roman rör hon knappast vid de stora frågorna som brukar komma upp när debatten om dödshjälp då och då blossar upp – som till exempel vilken verkan krass ekonomi skulle kunna få på samhällets benägenhet att befria sig från kroniskt sjuka och resurskrävande medborgare. Men just det är inte hennes ärende, som jag uppfattar det. Hon ville skriva en rolig och underhållande berättelse om döden. Och det har hon gjort.