Musikal/Drama
Titel: Better man
Visas på: Filmstaden Luxe, NF Bio Gränby
I rollerna: Jonno Davies, Steve Pemberton, Alison Steadman
Regi: Michael Gracey
Speltid: 134 min
Betyg: 2
Det är ofrånkomligt att internationellt erkända artister blir föremål för vår tids mest själsdödande filmgenre: fiktiva biografiska filmer, så kallade biopics. I den nya musikalen "Better man" måste man dessutom utstå att artisten ifråga bär ett datoranimerat schimpanshuvud till sin skådespelarkropp. Spexigt och helt i takt med den artificiella samtiden.
Australiensaren Michael Gracey är mycket förtjust i att förvandla olika livsöden till filmiska faktoider. Efter att ha gjort "The greatest showman" (2017) med Hugh Jackman som cirkusdirektör P. T. Barnum, och en dokumentär om popsångerskan Pink, är han tillbaka med en skildring av pojkbandet Take Thats styggaste medlem – nittiotalsikonen Robbie Williams.
Artisten (minus aphuvudet) spelas av den brittiska skådespelartrion Carter J. Murphy, Asmara Feik och Jonno Davies. Robbie Williams har varit med och skrivit manus, är själv berättarröst och har även passat på att göra nya tolkningar av sina största hits till filmen.
Förra året fyllde Robbie Williams 25 år som popstjärna. Han firade med en världsomspännande jubileumsturné och en fyrdelad dokumentärserie på Netflix, där han "driver ut det förflutnas demoner" och berättar om missbruk, psykisk ohälsa och den mörka baksidan av att bli superkänd i 16-årsåldern. I "Better man" gör Williams ett försök att än en gång berätta sin sanning, att förlikas med självdestruktiviteten, den fattiga uppväxten i Burslem i Stoke-on-Trent, den frånvarande pappan och skvallerpressens hatiska rubriker. Lite flashigare inramning och några uns lättsam underhållning är dessvärre allt den nya filmen har att komma med. Musikinslagen får samsas med mycket självömkan, när upprepade panikattacker varvas med nostalgiska bakåtblickar.
Apan är såklart en fyndig symbol för Robbie Williams upplevelse av musikindustrin; han känner sig enligt intervjuer "mindre utvecklad" än andra människor. Och det var säkert kul för Michael Gracey att testa publikens förmåga att skratta och lida med en AI-genererad apas otrovärdigt omänskliga ansiktsuttryck. Det hade dock krävts en mindre självförhärligande story för att få fler än redan frälsta Robbie Williams-fans att falla för filmens apkonster.