Intimt blir det i revyn som utspelar sig i de två aktriserna Mikaela Ramels och Linda Kulles loge.
Lunchteater
Kulle Ramel firar jul
Av och med: Linda Kulle, Mikaela Ramel och Per Wickström
Uppsala stadsteater, Intiman
Premiär 9 december
På Intiman möts den julbordsätande publiken av en mängd parafernalier: peruker, smycken, skridskor, skidor och diverse julpynt flyter ut över rummet. Intimt blir det också i den här revyn som utspelar sig i de två aktriserna Linda Kulles och Mikaela Ramels loge, här med de respektive sminkborden som den centrala utgångspunkten.
Teatern inleds med en filmad intervju av paret där de med förnumstiga miner berättar hur det är svårt att sammanfatta föreställningen – det kan handla om allt från ”tro”, ”de mörkare sidorna av julen” eller svaret på frågan ”vad får mig att landa i julen?” Vid pianot välkomnar oss därefter Per Wickström som föreställningens självklara konferencier, skönsjungande och iklädd frack i bästa Benjamin Syrsa-anda.
Det visar sig också att det är svårt att sammanfatta de lekfulla sextio minuterna. I ett antal sketcher som varvas med inspelningar från stadsteaterns alla vrår utstrålar radarparet en komisk tajming och säkerhet som får mig att tänka att det är 20-talets svar på Reuter & Skoog vi bevittnar. Och visst får man även lite rysningar när paret anspelar på sina respektive bakgrunder i form av en genial tolkning av Povel Ramels "Jag diggar dig" och en humoristisk tolkning av Jarl Kulles läsning av "Ring klocka ring".
Att det är just lekfullt visar sig i hur vissa dialoger och sånger närmast verkar improviseras fram på scenen – vid några tillfällen tycks skådespelarna tappa bort sig och kan inte själva hålla sig för skratt, något som bara får publiken att skratta ännu mer. En sångrad handlar om hur alla förmodligen vill leva deras liv, och där och då är jag beredd att hålla med. En avundsjuka kring att få ha så här roligt på jobbet gror otvetydigt.
Per Wickström är föreställningens självklara konferencier, skönsjungande och iklädd frack i bästa Benjamin Syrsa-anda.
En lite allvarligare frågeställning lyfts även i Wickströms ramberättelse; kan teatern stå sig mot konkurrensen från streamingtjänsterna? Svaret måste bli ett ja om man likt mig sett sig trött på serier och blivit för gammal för "Kalle Ankas jul". Och i väntan på nästa års "Astrids jul" kan man här istället ta del av hur Madickens och Lisabets liv ter sig många år senare – den förstnämnda skriver grävande reportage om sotare och den senare har eventuellt snortat annat än ärtor.
Det finns bara en sak att säga: jag diggar det.