Drama
Titel: Kärleksbevis
Visas på: Bio
I rollerna: Rolf Lassgård, Livia Millhagen, Hedda Rehnberg
Regi: Richard Hobert
Speltid: 90 min
Betyg: 2
Det är både Colin Nutley- och Ingmar Bergman-varning när Richard Hobert skildrar ett smärtsamt uppbrott från en lång kärleksrelation. Thomas och Marie ska träffas en sista gång och dela upp sakerna i drömhuset på Österlen innan de nya ägarna kommer och tar det i besittning. De vill vara just så civiliserade som vuxna, förnuftiga människor väl ska vara: "Vi skiljs ju som vänner." Men båda har förstås en dold agenda. Saker kompliceras ytterligare av att en svartsjuk ung kvinna vid namn Liz kommer in i bilden.
Till sin hjälp har Richard Hobert drivna skådespelare som fint sätter sina roller. Livia Millhagen och Rolf Lassgård gör under en bra stund filmen till ett intrikat drama med klass. Smärtan är påtaglig dem emellan, liksom den blandning av kärlek och hat som har grott under lång tid. Hedda Rehnberg som jokern i leken sätter fart på given. Hobert själv skriver i pressmaterialet: "Mina erfarenheter finns i alla tre huvudkaraktärerna. Jag tycker väldigt mycket om, och ogillar starkt, alla tre." Det är bara att hålla med.
Men så måste denne regissör stjälpa det mesta, främst genom att ta in en besatt vildsvinsjägare. Där ändrar filmen karaktär till något som i bästa fall blir till en krystad allegori, men mest faller platt som pekoral. Richard Hobert har en lång historia av ojämna filmer, från katastrofer som "Tre solar" till fint närgångna berättelser som "En enkel till Antibes" och "Glädjekällan". Här hade han absolut kunnat landa i något av de sistnämnda exemplen. Men Hobert verkar vara sin egen värsta fiende.
Det Bergman-inspirerade kammarspelet hade inte behövt skruvas så många varv för att behålla sin spänning. Det känns också som att det finns mer att berätta om Marie och Thomas som inte kommer fram. Till exempel den stora åldersskillnaden som borde medföra att Thomas haft ett liv även före henne. Frihetssymbolen Liz blir också väl mycket schablon även om Hedda Rehnberg försöker ge henne en gestaltning av både känsligt sårbar och förhärdad överlevare.
Den gräns som passeras när tillit avtar och omformas till svek är en tacksam uppgift att skildra och utforska i konsten. Trots bra förutsättningar når Richard Hobert tyvärr inte hela vägen fram.