Respektlöst om Amy Winehouses lidande

Den alldeles för tidiga spelfilmen om den döda popstjärnan är ännu en censurerad halvsanning till biografi.

Marisa Abela är ibland kusligt lik Amy Winehouse. "Back to black" handlar om sångerskans väg till berömmelse.

Marisa Abela är ibland kusligt lik Amy Winehouse. "Back to black" handlar om sångerskans väg till berömmelse.

Foto: Scanbox Entertainment

Recension2024-04-11 11:59
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Biografi/Drama

Titel: Back to black
Visas på: NFB Gränby, Spegeln
I rollerna: Marisa Abela, Jack O'Connell, Eddie Marsan
Regi: Sam Taylor-Johnson
Speltid: 122 min
Betyg: 2

Det är endast 13 år sedan den skandalomsusade brittiska sångerskan Amy Winehouse gick bort 27 år gammal. Sedan dess har hennes föräldrar arbetat flitigt med att polera bilden av dottern, men även av sig själva. Pappan Mitch Winehouse, som lämnade familjen när Amy var liten, men som dök upp igen när hon hade blivit en världskänd artist, har återigen sett en chans att korrigera sin image.

"Back to black" har kritiserats hårt, inte minst för valet av regissören Sam Taylor-Johnson, mest känd för BDSM-trilogin "Fifty shades". Rösterna som höjts har menat att det är lite väl tidigt för en biografi, och att den exploaterar Amys lidande.

Jämfört med Asif Kapadias respektfullt ärliga – och Oscars-belönade – dokumentär om stjärnan från 2015, framstår spelfilmen som ännu en Hollywood-sanerad version av verkligheten. I stället för att ge upprättelse framstår Amy här som en person i fritt fall. Hur hon provocerades till botten av de som utnyttjade henne visas inte alls. Inte heller hennes talang som låtskrivare lyfts rättvist.

Skådespelaren Marisa Abelas porträtt av stjärnan är filmens enda ljuspunkt. Det är stundtals kusligt likt, men trillar ofta över i det karikatyrmässiga. Med bättre regi hade det kunnat bli riktigt träffande. Att det är Abela själv som sjunger i filmen urholkar ytterligare Amys tjusningskraft.