Vid en första anblick finns det mycket att tycka om i Johan Anderbergs bok ”Arvfursten”. Här är en thriller som vill vara något annat än ”Nordic Crime”. Här dricks inget nerslabbat pulverkaffe i kala tjänsterum, här finns inga halvalkoholiserade poliser med dålig kvinnosyn och inte heller några fullblodpsykopater som förpestar en småstad. Istället har Anderberg skrivit en diplomatthriller som utspelar sig i maktens boningar. Spänningen kretsar kring korrupta företag, utlämningsavtal och visselblåsare. I bakgrunden hörs ekon från Assange-, Snowden- och Telia-affären.
”Arvfursten” utspelar sig mestadels på utrikesdepartementet och handlar om en ung diplomat vid namn Arvid Lang. Han funderar på att säga upp sig eftersom han bara sitter och idisslar remisser som ingen bryr sig om. Men så händer det, en luggsliten man promenerar in på svenska ambassaden i Berlin. Efter ett tag börjar vi förstå att USA kommer sätta press på Sverige för att de ska utlämna visselblåsaren. Arvid Lang, som skrivit en avhandling om just utlämningsavtal kopplas in, likaså ansluts en utredande amerikansk journalist till berättelsen. Ska man vara cynisk kan man säga att Anderberg kluvit sig själv i två hjältar. Han är granskande journalist på nyhetsmagasinet Fokus med en bakgrund på Wall Street Journal och han har politik och ekonomi som specialområde. Dessutom har han fingret i vädret: här finns en bloggande utrikesminister, en trött regering som står inför ett nyval, en visselblåsare som flytt in på en ambassad... Samtiden är närvarande fast Anderberg har blandat om korten.
Till en början känns denna renskalade thriller upplyftande. Kapitlen är korta och välskrivna och innehåller nästan alltid en cliffhanger. Dessutom känns det kul att läsa en thriller där actionscenerna består i att karaktärerna går genom Stockholm city i knarrande nysnö med viktiga dokument i portföljen. ”Arvfursten” är bitvis så elegant att den får Poirots tebjudningar att framstå som röjarfester. Efter ett tag blir det dock tämligen tråkigt. Det beror på att Anderberg gör ett fatalt misstag. Till exempel berättar han inte vad det är för politisk färg på regeringen. Han berättar inte heller vad visselblåsaren har avslöjat och när en korruptionsaffär dyker upp i intrigens utkant får vi reda på att det rör ”svenska näringslivets största företag”. Jag får känslan av att jag sitter och läser en planritning över en politisk thriller, en text där detaljerna ännu inte fyllts i. Det gör att passionerna och motiven i berättelsen blir obegripliga. Och det är synd. För jag förstår precis vad Anderberg vill göra. Han vill porträttera relationen mellan en uppåtgående tjänsteman och utrikesministern. Studera maktspelets kyla och elegans, i tv-seriens ”House of Cards” anda. Och han vill ha det avskalat. Dessvärre gör han det så ihärdigt, med en sådan formmässig konsekvens att det istället blir renskrapat.