Renässansmänniska – vad lägger vi in i det ordet? En mångsidigt bildad och konstnärligt begåvad person som förstår att leva livet fullt ut, så kan man formulera den ljusa sidan. Den mörka baksidan heter hänsynslöst självförverkligande bortom alla etiska gränser. Berömda exempel på båda sorterna hittar man i en ny bok av Göran Hägg: ”Medici. Magnifika miljardärer och mördande mecenater i renässansen Florens.”
Hägg inleder sin bok med att ta avstånd från den idealisering som präglat bland annat generationer av svenska litteraturstuderandes bild av den historiska epoken: Jacob Burkhardts storverk ”Renässanskulturen i Italien” (1860). En svensk föregångare till Häggs kritik är Michael Nordbergs ”Renässanskulturen i Italien” (1993) som vidgar bilden av den aktuella epoken, främst 1400-talet, från det enbart finkulturella till de sociala och ekonomiska förhållandena i stort. Hägg följer Nordberg i spåren men med smalare fokus: släkten Medici, dess uppgång från enkla apotekare (släktnamnet är ordamässigt detsamma som vårt ”medicinare”) till stenrika furstar med egna små arméer av legosoldater.
En stor del av Mediceernas rikedomar kom från deras bankrörelse med huvudkontor i Florens och filialer runt om i Nordvästeuropa. Med deras hjälp finansierades importen av ull och andra råvaror till den blomstrande toskanska textilindustrin. I spåren av de ekonomiska framgångarna följde korruption och rivalitet som tidvis stegrades till regelrätta, låt vara geografiskt begränsade krig. Vid sidan av, så att säga, hann Mediceerna också med att bekosta storartade kyrko- och palatsbyggen samt omge sig med välbetalda bildkonstnärer som med sin porträttkonst förevigade både helgon och mördare. Om dessa ”bieffekter” av släktens miljardrikedomar hade man gärna velat läsa lite mera, men Hägg menar förmodligen att gängse framställningar av den italienska renässansen därvidlag ger uttömmande besked.
Hägg skriver som vanligt ledigt och med sinne för målande detaljer. Ibland sätter han krokben för sig själv genom ambitionen att presentera samtliga släkten Medicis huvudmän och några därtill, från den florentinske handelsmannen Giovanni di Bicci de’ Medici (född 1360) till storhertigen Gian Gastone (död 1737). Sammantaget blir det ett myller av allt från nollor till praktexemplar som Cosimo den Magnifike. Risken med detta upplägg är att det kan urarta till en katalog av notiser där de framstående släktmedlemmarnas insatser trycks ihop på enstaka sidor. Men man kan väl inte få allt.