Komedi
Titel: Drive-away dolls
Visas på: Fyrisbiografen, Nordisk Film Bio, Spegeln
I rollerna: Margaret Qualley, Geraldine Viswanathan, Beanie Feldstein
Regi: Ethan Coen
Speltid: 84 min
Betyg: 2
"Drive-away dolls" må låta som en b-filmsflirtande grindhousefilm i kölvattnet av Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos genreövningar, men är i själva verket regissören Ethan Coens senaste soloprojekt, efter brytningen med brorsan Joel. Det är lätt att få bilden av en brusten yin och yang-balans: medan Joel filmatiserar "Macbeth" i svartvitt, gör Ethan neonindränkt buskiskomedi.
De två lesbiska vännerna Marian (Geraldine Viswanathan) och Jamie (Margaret Qualley) ger sig ut på en spontan gratisresa till Tallahassee för att returnera en bil åt en uthyrningsfirma. Vad de inte vet är att det i bagageutrymmet finns en portfölj med värdefullt innehåll, varför de även jagas av två blodtörstiga kanaljer.
Handlingen är typisk för bröderna Coen, likaså de sjaviga miljöskildringarna och det excentriska persongalleriet. Vad som däremot har tillkommit är flagranta lesbiska inslag som dessvärre mest framstår som en ursäkt för att få riffa vidare på samma gubbrockackord. I filmens eftertexter heter den mycket riktigt "Drive-away dykes", en mer passande titel. Antagligen var man rädd att ett sådant namn skulle skrämma bort några av de mest hårdhudade, som i stället får en regnbågsfärgad trojansk häst i knät.
Ethan Coen har bytt parhäst från sin bror till sin fru – Tricia Cooke. Tillsammans har de skrivit filmens underligt händelsefattiga manus. Katt och råtta-leken blir aldrig varken rolig eller spännande, utan saknar tillstymmelse till det intrikata slumpspel som annars brukar vara synonymt med efternamnet Coen. Det känns snarare som att titta på ett avsnitt av en tv-serie av upphovspersoner som har vuxit upp med brödernas infallsrika krim-narrativ. Det hjälper inte att Cooke, som även klippt filmen, har kryddat den med festliga bildövergångar och tokiga ljudeffekter. Snarare befästs den påtagliga känslan av trams.
Dynamiken mellan den pladdrande och promiskuösa Jamie och den snarstuckna bokmalen Marian är initialt underhållande. Jamie skriver "Love is a sleigh ride to hell" med märkpenna på hyrbilen, men får under resans gång äta upp sin högljudda kritik mot tvåsamhetsnormen. Liksom det mesta i "Drive-away dolls" är det monogama budskapet tillrättalagt, städat och inte alls särskilt queert.