Konsert
Den Svenska Björnstammen
Katalin
Fredag 11 oktober
Betyg: 3
Som jämnårig med medlemmarna i Den Svenska Björnstammen var det mer eller mindre omöjligt att gå på en nations- eller korridorsfest i början av 10-talet utan att (på gott och ont) “Vart jag mig i världen vänder” och “Svalkar vinden” rev dansgolvet. Genombrottsalbumet “Ett fel närmare rätt” har hunnit fylla 12 år. Att man fortfarande säljer ut två raka kvällar på Katalin tyder på att det numera ganska luggslitna konstnärskollektivet är mer än en ren nostalgiakt som lever på sparlågan av gamla brottarhits (björnhits?). En snabb överblick av kvällens publikhav avslöjar att nya generationer hittat och omfamnat bandets låtkatalog.
Vad har då hänt med musiken? När det begav sig producerade DSB trallvänlig pop från indiefåran som gick i armkrok med den då dominerande Mumford & Sons-vågen. Nu är melodier och textrader något mer melankoliskt lagda, men likväl fortfarande P3-vänliga, och har en del gemensamt med blågula popkollegor som Mares, Maggio och Stenström. Känslan är att festen ersatts av ja, livet.
Sextetten på scenen kastar sig omgående in i titelspåret från “Ett fel närmare rätt”. De första låtarna i setet passerar utan att uppbringa någon särskild nerv, konserten puttrar på i ett nästan för småtrevligt tempo. Det dröjer till “Säger att andra är dårar” innan det bränner till på allvar – ett självrannsakande och fint spår från nya dubbel-EP:n “Med sång / Utan sång”.
Sedan rullar grabbarna ut den stora electropopmaskinen. Först i ensambarnsballaden “Att vara själv men inte ensam alls”, för att sedan (oväntat tidigt) riva av “Vart jag mig i världen vänder”. Katalin exploderar i ett dansparty på samma sätt som jag minns från de dimmiga klubbkvällarna på Värmlands nation. Allsång och after ski-stämningen bibehålls i efterföljande “Trumma trumma” – det här är Björnstammen i sitt esse.
Norrköpingsgruppen ger oss en andningspaus genom att sänka tempot i “Aldrig fri från skolgården”, “Du känner inte längre mig” och “Om det ändå räckte att ångra sig”. Särskilt den sistnämnda är en minnesvärd blottläggning om skuld och skam som vägrar släppa sitt grepp.
Är kvällens party över? Skulle inte tro det, allsången i “Svalkar vinden” och balkangunget i “Förlåta eller svika” är startskottet för ännu ett förlöst dansgolv.