Teater
Den fule
Uppsala stadsteater
Regi: Viktor Tjerneld
I rollerna: Asta Kamma August, Emil Brulin, Thomas Tjerneld, Jonas Österberg Nilsson
Premiär 15 september
Premissen är ganska enkel: en manlig ingenjör blir varse att hans ansikte är så fult att det saknar motstycke och bestämmer sig för att genomgå en skönhetsoperation. Operationen gör honom vacker och åtråvärd, men snart dyker likadana ansikten upp även på andra människor som genomgått samma operation och därmed devalveras det åtråvärda. Det som en gång sågs som attraktivt blir istället det nya vanliga och till sist vill han ha tillbaka sitt gamla ansikte.
De fyra skådespelarna som tillsammans spelar sju roller agerar på en scen vars dimensioner är förvridna i ett trompe l'oeil-trick med lutande golv och skeva väggar. Rummet är dessutom helt täckt av svart-vita rutor, vilket får mig att tänka på slutscenen i Stanley Kubricks ”2001: A Space Odyssey”. Precis som Kubrick en gång förklarade, det vill säga att rummet i filmen är tänkt att vara ett slags mänskligt zoo skapad av andra varelser, är det som att människorna i den här pjäsen på ett liknande sätt är satta att bli granskade utifrån.
Granskade blir de också, men kanske framförallt skrattade åt, för den tyske dramatikern Marius von Mayenburgs pjäs är först och främst en rå, absurd och överdriven fars som här iscensatts med stor fingertoppskänsla av Viktor Tjerneld. Och aldrig har nog begreppet lyteskomik varit så relevant; frun bekänner att hon under hela äktenskapet endast tittat honom i vänstra ögat.
De kvicka replikerna levereras med schvung av samtliga fyra skådespelare, inte minst av dramats kärlekspar spelat av Emil Brulin och Asta Kamma August, men Jonas Österberg Nilsson är kanske den som tar hem flest skrattsalvor med sin fulländade mimik och komiska tajming. I ett så litet rum som Ettan är det lätt att erfara.
Min enda anmärkning är egentligen att det som pjäsen förmodas leda fram till – en tänkvärd insikt om varför vi lever som vi gör i en utseendefixerad och identitetslös värld, inte riktigt infinner sig. Det blir lätt så med sådana starkt idéburna manus att slutklämmen känns för påbjuden och att man därför värjer sig. Uppvaknandet uteblir. Det är dock i sig ingen anledning att hålla sig borta från den här uppsättningen, då den är ett spektakel i egen rätt, värd alla sina nittio minuter.