Den lille indiske killen Gattu kallar sig själv ingens barn. Hans föräldrar är försvunna och hade det inte varit för en skrothandlare i byn Roorkee, belägen någonstans mitt i Indien, hade han fått bo på gatan. Men för en sovplats och mat måste Gattu arbeta hela dagarna med att buckla ut plåtdunkar.
Så fort Gattu har en ledig stund flyger med sin pappersdrake tillsammans med de andra gatubarnen. Den gåtfulla, svarta draken Kali förmörkar deras himmel varje dag. Ingen vet riktigt vem som håller i den drakens lina.
Så får Gattu reda på att byns högsta byggnad är skolhuset. Men hur ska han ta sig till skolans takterass för att kunna flyga sin drake högre och besegra Kali?
Han stjäl en annan pojkes skoluniform från en tvättlina och tar sig in skolan. Men eftersom han aldrig lärt sig läsa eller skriva, än mindre fått ta del av skolans regler och sociala koder, så har han en hel del problem att lösa innan han kan nå den låsta dörren till skolans tak.
Metaforen funkar faktiskt och berättelsen är charmerande utan att vara insmickrande. Inte minst tack vare den unge Mohammad Samad i titelrollen. Filmen påminner om till exempel Charles Dickens bok ”Oliver Twist” och om filmer av regissören Ken Loach, som exempelvis ”Kes falken” från 1969.
Filmen ”Gattu” har också drag av italiensk neorealism från tiden efter andra världskriget. Här finns precis som där ett verklighetsträvande med inspelningar i fattiga miljöer och med en tydlig och humanistisk sympati för de lågtstående i samhället.
Men ”Gattu” utspelar sig idag, i en verklighet där barnarbete är en realitet och skolgång fortfarande inte är en obligatorisk rättighet för många av världens barn. Pekpinnarna finns där, men inte störande mycket. Ett plus är väl att rollfigurerna, både stora och små, i filmen kan vara både onda och goda. Och slutscenerna rymmer en ganska rolig och oväntad vändning.
Den traditionella indiska filmkonsten med mycket sång och dans, Bollywodanslaget, antyds bara i filmens ljudspår. Kanske också det finns en glimt av det i de vuxna skådespelarnas glada ögon när de egentligen ska föreställa arga och elaka. För det psykologiska finliret är inte den här filmens starkaste sida. Men den har en varm och vänlig komedikänsla som övervinner eventuell skepsis. Det är inte förvånande att den har fått flera pris på internationella barnfilmfestivaler.
Filmen är barntillåten från sju år, men det är nog en god idé att kunna läsa textremsorna. Ja, om man inte är slängd i filmens språk hindi, förstås.