Viviane vill ha en skilsmässa från sin man. Hon har redan flyttat ut från den gemensamma bostaden, och vill nu lösgöra sig helt från ett giftermål som aldrig blev vad hon önskade. Problemet är bara att i Israel är det de religiösa samfunden som styr över äktenskapen, och enligt den ortodoxa judendomen är det bara mannen som kan ge sin fru skilsmässa. Hon kan inte ta ut den själv, och Vivianes man, Elisha, vägrar sin fru rätten att lämna honom.
”Rättegången – Amsalem vs Amsalem” är närmast ett kammarspel. I princip hela filmen utspelar sig i det lilla rum där Viviane och hennes advokat Carmel kämpar för att övertyga de rättrogna domarrabbinerna att godkänna skilsmässan. Domarna hävdar i sin tur att allt de kan göra är att straffa Elisha om han inte kommer till förhandlingarna, men de kan inte tvinga honom låta Viviane gå.
Det hela utvecklar sig till en realistisk fars – en genre jag inte visste fanns. Det är som en Kafka-process förankrad i verkligheten, där argumentationen går runt, runt, utan att någonting händer. Vi får följa processen i fem år och Viviane blir så klart mer och mer frustrerad. Samtidigt är det ofta komiskt absurt när de många vittnena ska förklara varför makarna är ett bra par som inte ska skilja sig, eller som när Elisha ursäktar att han aldrig har tagit sin fru på bio med att han inte gillat någon skådespelare sedan Gregory Peck.
”Rättegången” är en välskriven film, och manuset hade lika gärna kunnat bli till en pjäs på en teaterscen. Det är dialogen som står i centrum – och den förvaltas väl av skådespelarensemblen. Regissören Ronit Elkabetz spelar själv rollen som Viviane, som fortsätter att utmana de ortodoxa domarna i takt med att rättegången drar ut på tiden. När hon släpper ut sitt hår är det ett tydligt avståndstagande mot religionen, och rabbinerna går i taket.
Parets livliga företrädare, advokaten Carmel (Menashe Joy), och Elishas bror, rabbinen Shimon (Sasson Gabay), för en hätsk debatt i rättssalen, och det sparsmakade neutrala filmspråket förstärker processens surrealistiska känsla. Filmen blir en nyttig påminnelse om att det inte är någon skillnad mellan religiösa och statliga lagar i många delar av världen.
Det som drar ner betyget för ”Rättegången” är klippningen, och filmen blir med sina två timmar lika utdragen som processen den skildrar. Det kan finnas en tanke med att publiken liksom Viviane ska få känna av rabbindomstolens långsamt malande kvarn, men den effekten hade kunnat uppnås på annat sätt.