Den realistiska romanens mästare på utflykt i de högre andliga rymderna: så skulle man kun na beskriva Honoré de Balzacs berättelse "Séraphita" från 1835. Alla anspråk på realism i miljö- och personteckning kastade han överbord på sin diktade seglats in i en av Norges västliga fjordar.
Isolerat från omvärlden reser sig på stranden ett slott bebott av ett märkligt syskonpar. Séraphita och Séraphitus heter de, en man och en kvinna, som representerar två sidor av samma dubbelkönade person. Mot dem står ett vanligt jordiskt par, inte syskon utan två älskande, Wilfred och Minna, som under de himmelskas ledning ska förkovra sig i andlighet.
Idén till det dubbelkönade paret fick Balzac närmast från Swedenborg som var populär på många håll i början av 1800-talet – här hemma hyllad av bland andra C.J.L. Almqvist. Tiden var också i övrigt rik på vurmiga sekter. Hur kom det sig då att den annars nyktre realisten Balzac fick för sig att skriva om något sådant? Enligt somliga är berättelsen om Séraphita ett försvar från Balzacs sida mot dem som utpekat honom som gudlös materialist. En annan orsak är att söka i hans högst egenartade förhållande till den polska adelsdamen Ewelina Hanska. Länge umgicks de enbart per – sedermera publicerade – brev där man kan läsa om diverse mystiska läror. Utöver Swedenborg hörde den franske teosofen Claude de Saint-Martin till Balzacs källor.
Värderingen av Séraphitas litterära förtjänster skiftar högst väsentligt. Somliga har avfärdat den som mysticistisk rappakalja, andra imponeras av djupsinnet. Till den senare kategorin hör Carl-Göran Ekerwald, som både översatt boken och försett den med en efterskrift. Till saken hör att Ekerwald tidigare på olika håll skrivit och föreläst om Swedenborg.
Hans efterskrift verkar hastigt hopkommen och ägnas till stor del åt att försvara Swedenborg och visa på hans inflytande, bland annat på Strindberg som fann Séraphita ”storartat underbar”. Till försvararna räknar Ekerwald också filosofen Kant som ägnat Swedenborg en hel skrift: ”En andeskådares drömmar”. Kant återger den väl belagda episoden då Swedenborg i Göteborg med egna ögon ”såg” en stor eldsvåda som samtidigt härjade på Söder i Stockholm. Kant höll möjligheten öppen för inomvärldsliga fenomen som vi idag skulle kalla telepatiska, medan han bestämt avvisar möjligheten till kunskap om en utom- eller överjordisk existens. Denna viktiga distinktion har gått Ekerwald förbi. Himmelska nakenbröllop till exempel var inget för Kant.