Bara efter några toner slås jag av hur fruktansvärt bra hon sjunger, Elin Ruth. Raspigt och tungt men ändå svängigt. Hon är som en blandning mellan Nina Persson, Marvis Staples och Dolly Parton. Jag minns inte när jag hörde en svensk sångerska sjunga så.
Mycket har hänt med Elin Ruth sedan hon upptäcktes av Lars Winnerbäck och debuterade 2003. Från att ha varit en ganska klassisk singersongwriter har hon flyttat från Mönsterås till Stockholm och vidare till New York, vilket hörs i hennes musik. Albumet ”Queen of Queens and the last man standing” var ett steg åt retro-americanan och på sin senaste skiva, "Here comes the storm", gav hon sig fullkomligt hän åt soulen, gospeln och bluesen. De akustiska plockgitarrerna och den spröda sången har fått vika för soulig orgel, rökig elgitarr och en skönt whiskeysprucken röst. Hon är nu ute på sin första svenska turné på fem år.
Tillsammans med sitt band öppnade hon med tre låtar från senaste skivan, och jag visste knappt var jag skulle titta eller lyssna i detta uppvisande av smakfullhet. Gitarristen Anders Lewen, som också spelar med Sven Zetterberg, är en sådan där gitarrist som jag bara älskar. Spelar aldrig en ton för mycket, men inte hellre för lite. Körer är sådant som tas med på inspelning men ofta prioriteras bort på turné. Körsångerskan Katti Ottosson sång gjorde att låtarna behöll albumets karaktär, men fick livespelningens närvaro.
Singeln "The Storm" var en uppvisning i snygg soul och den mycket avskalade ”Volcano” från senaste skivan blev magisk med sin "Twin peaks"-bas och kontrast mellan text och musik. Textraden ”You´re a volcano” sjöngs med darr som nästan brast, för att helt plötsligt gå upp i ett ljust operaliknande tillstånd. Allt var otroligt välskrivet och välarrangerat, och inte minst bra genomfört.
Helt borta var dock inte popen, och vi fick höra hiten "Love", som inspelad sjöngs tillsammans med lika raspige Lars Eriksson. Den fungerade bra även nu, som snygg popdänga med unison refräng. Så gjorde också "Long cold winter", en låt på plockgitarr i sex åttondelstakt vilket ju vanligtvis inte hör hemma i soulen. Att Elin Ruth vågade blanda genrer stärkte faktiskt de enskilda inslagen, bröt från vad som annars hade kunnat bli ovarierat. Som röd tråd fanns alltid hennes starka röst och utstrålning. Efter sex album och över tio år som artist verkar hon ha hittat hem.