Den ryska konstnären Taisia Korotkovas mycket behärskade äggtemperamåleri är snudd på hänförande.
På relativt små träpaneler avbildar Korotkova med exaktheten hos en holländsk 1600-talsmästare en process av steril graviditet, som med läkarundersökningar, medicinsk forskning, trevande föräldraskap och förlösta barn betraktar den reproduktiva processen på distans.
Det klassiskt realistiska och delvis tillbakablickande måleriet för förstås tankarna till retrogardism och hätska debatter som den kring utställningen ”Figurationer” för snart ett decennium sedan. Men Taisa Korotkovas måleri har inget med retrogardismens aversioner mot modernism och modernitet att göra. Tvärtom, till och med. Korotkova söker med stor visuell girighet aktivt modernitetens miljöer och är i sitt esse när hon gestaltar samtida vetenskap, och har med stor elegans närmat sig saker som laboratoriemiljöer och rymdforskning.
I utställningen ”New habitat”, på Köttinspektonen, syns detta bland annat i en serie etsningar som i utsökt detalj skildrar en partikelaccelerator, och i en grupp mycket små äggtemperamålningar som visar mikroskopiska bilder av svampar med den lovande kvaliteten att de förmår att bryta ned plast.
Svamparna är med all säkerhet mycket korrekt återgivna, men ser (förstås) ut som abstrakta fantasier om hopp.
Utställningens självklara höjdpunkt är emellertid ett enormt verk på hoptråcklade vaxdukar som sitter uppspända i konsthallens största rum. Med en enkel svart tuschpenna har konstnären drivit fram ett nästan gotiskt landskap, som hämtat inspiration från de hemliga experimentstäder som fanns under Sovjet-tiden.
”Mörka skogen”, som den stora teckningen heter, är täckt av växter och underliga på en gång futuristiska och nostalgiska byggnadskroppar.
Landskapet är lockande och håller för ett långt och långsamt betraktande. Det är inte givet om vi ser framåt eller bakåt. Inte heller om vi ser miljön, eller naturen, besegra det teknokratiska samhället eller resterna av en utopi förvriden till sin motsats.
Konstnärsgruppen Haka, som driver Köttinspektionen, har samarbetat med Taisia Korotkova flera gånger tidigare och presentationen känns behärskad och genomtänkt. Precis som i flera av de senaste utställningarna på den lilla konsthallen framstår också användandet av rummen mycket säkert och kompetent. Curatorsteamet har på djupet kommit underfund med den ruffiga lokalen.
Det kan vara värt att parentetiskt skjuta in Köttinspektionens stora betydelse för Uppsalas konstscen och skicka en tanke till tidigare semiprivata initiativ, som ofta haft en tendens att inte bli särskilt långlivade.
Köttinspektionen drivs med stöd från bland andra Uppsala kommun och Region Uppsala, och jag utgår från att berörda instanser är medvetna om hur mycket de får för pengarna. Nu står och faller institutionen på engagemanget från medlemmarna i Haka, som alla har egna konstnärskap att se till, och det vore naturligtvis önskvärt att Köttinspektionen hade en solid struktur som möjliggör en fortsättning också om Hakas medlemmar måste fokusera på annat. In med mera pengar, alltså!
Det är ett nöje att se en välproducerad utställning med en skicklig konstnär.
Taisia Korotkovas rasande skickliga måleri lutar sig mot, eller strävar kanske snarare efter att förnya, en tradition av sovjetisk realism. Där den totalitära staten placerade en given och begränsande förväntning på måleriet applicerar Korotkova en allmänmänsklig nyfikenhet. I det konkreta utförandet är skillnaden kanske inte betydande. Vetenskap och framtidsfantasier fanns det gott om också inom den sovjetiska konsten. Men som den känns!